OM DANSK/SVENSK GÅRDSHUND

                          Många gårdshundar samlade för mönstring inför FCI-godkännandet vid World Dog Show i Stockholm 2008               

~*~*~*~*~*~*~*~

Hämtat från RDSGs hemsida

Den dansk/svenska gårdshunden har i hundratals år funnits på gårdarna runt Östersjön. Framför allt har rasen varit vanlig i södra Sverige och i Danmark. Rasen kallades tidigare Skånsk terrier och Råttehund och har framför allt fungerat som råttbekämpare och väktare på gårdarna, men även använts som jakthund. Utseendemässigt liknar gårdshunden den engelska Jack Russell-terriern, men i sättet är gårdshunden mildare.

Den dansk/svenska gårdshunden är med sitt praktiska format (32-37 cm hög) lätt att ta med i bilen, båten, campingvagnen, etc. Rasen trivs med att vara med sin familj - ensamhet uppskattas inte. Gårdshunden är en trogen kamrat som är pigg på äventyr, den hänger med på långa promenader, jogging-, skid- och ridturer. Det är alltså ingen soffliggare, men när det är dags för vila uppskattas kroppskontakt. 

Att krypa ner i sängen under täcket är inte dumt. Gårdshunden trivs vanligen med andra hundar, djur och barn. Den tycker om att "jobba" och är utmärkt för aktiviteter som agility, spår, sök och lydnad. Den dansk/svenska gårdshunden godkändes sent av Svenska kennelklubben (1987) och har därför inte varit föremål för förädlingsavel under någon längre tidsperiod.

Tillsammans med gotlandsstövaren tillhör gårdshunden Sveriges genuina "lantraser" bland hundarna. Med begreppet "lantras" menar man just att raserna är gamla, anpassade till sin levnadsmiljö och opåverkade av intensiv förädlingsavel och inkorsningar av främmande raser. Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, ett bit levande, svensk/dansk historia.

Ur genetisk synvinkel betraktas lantraser som genresurser - genetiska "reserver" hos vilka mer "ursprungliga" gener finns bevarade än de som återstår hos de högförädlade djurslagen.