MINIDAGBOK

Här skriver vi sporadiskt om smått och stort som händer,
och som inte har en naturlig plats på någon av våra övriga sidor.

~*~*~*~*~*~*~*~

Juli - dec 2008                  Jan - juni 2009                    Jan - juli 2010

Juli  -  dec 2009

28 dec - Så var härliga julen över

I år fick vi en VIT jul, och precis som vanligt blev den alldeles, alldeles underbar! Det har varit umgänge "en masse" med många både stora och små människor & hundar, och massor av god mat förstås. Vi har också tagit lååånga härliga promenader med vovvarna, och på juldagen såg Humla till att få en alldeles speciell, försenad julklapp – hon fick upp vittring på ett rådjur som hon sedan, med behjälpligt bistånd av Malva, glatt (eller var det kanske hysteriskt?!) skällande jagade efter i flera minuter. Vi såg både rådjuret och Humla skutta över vägen en bit framför oss, men jag hade inte en chans att få stopp på någon av dem. :-)
   Ska inom kort försöka göra en resumé av det gångna året, och formulera lite planer för 2010. Säkert är i alla fall att Hallon kommer att paras vid sitt nästa löp som bör bli i februari – hane är bestämd och presentation kommer så småningom. Det ska bli jättespännande eftersom det blir Hallons första kull!
  Yohanna & jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!/Ewa

P S Det har varit fototorka på hemsidan under lång tid eftersom Yohannas kamera gick sönder i somras. Nu verkar det som att hon (äntligen) ska köpa en ny, så förhoppningsvis kommer det lite fler nya, härliga hundbilder framöver! D S

                                                                                                                                                                                                                   Foto Piroska Dellblad
Min härliga och allra mest älskade familj bestående av barn och hittills fyra barnbarn, och snart kommer det ytterligare två små knytt!

13 dec - Tomtebesök

Traditioner är härligt tycker jag. Varje år runt lucia kommer barn och barnbarn hem till mig och så bakar vi lussekatter & pepparkakor, och äter lunch ihop. Därefter tar vi med oss det vi bakat och åker iväg allihop och hälsar på tomtefar i storskogen. Där dricker vi varm glögg, fikar och barnen lämnar sina önskelistor och den som vågar får sitta en stund i tomtens knä. Man blir aldrig för gammal för att njuta av den magiska och mystiska känslan som väcks av den mörka granskogen, marschallerna som vägleder oss på stigen och den stora elden där tomtefar sitter. I år hade vi tur som fick lite frost, och att se ungar och hundar med, av skräckblandad förtjusning, uppspärrade ögon och alldeles tysta munnar är helt underbart!
   Hoppas att ni alla får en riktigt God Jul!/Ewa

8 dec - Utflykt

Igår åkte vi på utflykt och hälsade på Sofia på kennel Sofalex. Det blev en mycket trevlig pratstund och en lika trevlig (trots regn) promenad över ängarna med hennes högdräktiga Mira och Miras fine son Sofalex Greve Gimson. Gimson & Hallon visade sig ha samma förkärlek för långrace och sprang hit och dit över de leriga fälten med en sådan smittande livsglädje - härligt! Mira & Humla höll sig närmare sina mattar (Mira kanske inte hade så mycket val - lerrace var nog inte aktuellt med den söta köttbullemagen). Hemma i stugan träffade vi även sötaste valpen Frida - en helt underbar liten tik som var så trygg och charmig att vi hade god lust att smyga med henne hem i bilen! Tack för att vi fick träffa dig och dina fina vovvar, Sofia!

Vädret var minst sagt uschligt, och det sämsta fotoväder man kan tänka sig, men Yohanna försökte i alla fall ta några bilder./Ewa & Yohanna

29 nov - Ljus och mörker

Första advent igen. Det är verkligen otroligt hur fort tiden går – och så mycket som hänt sedan det vart ljus i vårt hus för ett år sedan. Hösten har varit extremt mörk och varm i år, och de senaste veckorna har det bara regnat och regnat och regnat. Jag försöker tänka positivt och säga till mig själv att för varje grå och tråkig novemberdag som går, desto närmare kommer våren.
   Hundarna verkar ha vant sig vid blötvädret, och bryr sig inte ett dugg om regnet längre utan kan stanna ute halvtimmavis i trädgården och nosa runt efter alla vilda djur (läs råttor) som varit på besök. Igår hade jag en annan mindre trevlig besökare – en duvhök (eller kanske ormvråk?) satt på staketet till hönsgården, och jag blev varse den genom hönornas hysteriska kacklande. Turligt nog har jag bärnät över gården, men detta tyckte hönsen inte var tillräckligt tryggt utan i vild förskräckelse flydde de inomhus. De vågade sig inte ens ut i morse när jag öppnade…
   Kan inte låta bli att uttrycka min förtvivlan över det sätt som cyniska grisbönder behandlar sina djur, och som vi svart på vitt fått se prov på i TV den senaste tiden. Tyvärr spiller ju den här bilden över även på de bönder som sköter sina djur väl. När man vet, och har upplevt, hur grisar beter sig i naturligt tillstånd så blir man mörkrädd av att se den totala brist på värdigt liv som de har i dessa grisfabriker.

                                                                                                                                     Bild hämtad från www.krav.se
Så här ska grisar ha det...  

Djur kan inte göra egna val, utan är totalt utlämnade till oss människor för sin överlevnad och det är vår förb-ade skyldighet att ge dem det bästa liv som går. Till skillnad mot djuren har vi människor valmöjlighet och kan bland annat prioritera vad vi vill lägga våra pengar på. Jag vet inte hur grisar på KRAV-gårdar har det bakom kulisserna men hoppas vid Gud att de regler och krav som ställs på bönder som är anslutna till KRAV följs till punkt och pricka. Detta är något som jag MÅSTE tro på när jag nu sedan länge köper eko-kött, annars kan man lika gärna ge upp hoppet om mänskligheten. Och det vill jag ju inte.
   Enligt min mening så finns det bara två sätt att få slut på vidrigheter som det här med djurhållningen; sluta äta kött eller fortsätta äta kött men bojkotta dem som inte tar sitt djuransvar, och i stället betala vad det kostar att låta djuren leva som de är värda.

Ha en riktigt skön advent!/Ewa

  
                                                          Bild hämtad från www.ekokott.org
... och så här! 

8 nov - Äggpremiär

Efter en massa klurande så lyckades jag till slut konstruera två fungerande och bra reden - om än kanske inte utseendemässigt perfekta... De skulle vara lagom stora, ombonade och inbjudande och det skulle gå att att ta ner dem för rengöring. Dessutom måste det finnas skydd över dem så att hönsen inte kan sätta sig på taken och smutsa ner, plus en anflygningspinne framför så att de lätt kan ta sig in. Igår hängdes skapelserna så äntligen på plats, och jag kände mig mäkta stolt. Genast var hönorna där och undersökte, och redan idag kom det första ägget!! Det är verkligen ingen händelse som skulle platsa på dagstidningarnas löpsedlar, men för mig är det lycka! Framförallt för att jag inte trodde att de skulle komma igång med värpningen förrän till våren eftersom de hittills inte fått varken värpfoder eller extra ljus, men det verkar alltså som att de håller till godo med det lilla dagsljus som november ger, och mat i form av havre, groddat vete, allfoder, rårivna morötter, äpplen, nässlor plus lite matrester då och då. Och så utevistelse, där de kan sprätta runt i lövhögar och gammalt gräs, så mycket de vill förstås./Ewa

                                                                                                                                                     Foto: Ewa
Bildbevis

2 nov  Matte - haren 1-0

Som jag vid flera tillfällen tidigare berättat så har jag jobbat mycket med kravinkallning eftersom mina hundar tycker det är näst intill oemotståndligt roligt att springa efter djur som dyker upp framför ögonen på dem under promenader. Under koppeltvångsperioden i år har de fått gå just kopplade utom på ställen där jag haft total uppsikt och vetat att inget vilt kan dyka upp, men efter att alla skogens djurungar nu blivit stora så är det lösgående överallt som gäller. Vid två tillfällen de senaste månaderna har det dock hänt att de stuckit iväg efter en hare och inte lyssnat på visselpipan. Första gången fick detta av olika anledningar ingen konsekvens, men förra helgen när Yohanna och jag var ute tillsammans stack hennes Malva och Humla iväg medan duktiga Hallon vände och kom tillbaka. När Humla sedan återkom efter någon minut kopplades hon upp och förpassades utan ett ord raka vägen tillbaka till bilen där hon fick sitta ensam en stund medan vi fortsatte gå en kort bit. Väl hemkomna blev det tre timmars total ignorans vilket känns väldigt svårt men är nödvändigt.
   På dagens promenad dök det återigen upp en hare ur det höga gräset bara några meter framför oss, jag visslade och båda tjejerna avbröt jakten, vände på en femöring och kom tillbaka!! Jag tror aldrig jag blivit så glad, tacksam och stolt, och belöningen för hundarna blev rena julafton med dragkamp och bollkastning en lång, lång stund.
   För mig känns det så otroligt viktigt att kunna ha hundarna lösa i skog och mark utan att de stör övriga djur. Samtidigt förstår jag att det är extremt svårt för dem att låta bli att följa sin instinkt, eftersom de faktiskt har som uppgift att jaga - i alla fall råttor. Jag har dock hela tiden hoppats att de med träning och stigande ålder - och därmed förhoppningsvis mer förstånd - ska lära sig att det alltid är mest lönsamt att lyssna på matte, och idag blev det alltså 1-0 till mig! *ler överlyckligt*/Ewa

           

             
                                                                                                                                                                         Foto: Ewa
Så här tätt intill varandra sitter/ligger tjejerna alltid och sover - sååå varmt och mysigt

I väntan på pizzasmulor - fr.v. Russin, Humla, Hallon, Leia och Balder

27 okt - Vinterpäls och glänsande mynt

Äntligen har förkylningen släppt sitt grepp och energin återkommit så att jag kunnat vara ute och klä på trädgårdsväxterna varma vinterkläder i form av hopräfsade löv. Här på västkusten får vi ofta barfrost, och då är det skönt för blommor och buskar att ha lite på fötterna. Hundarna är förstås med och hjälper till genom att leta runt i lövhögarna efter vem vet vad, och sedan åka snålskjuts på presenningen när jag drar runt och samlar in allt löv. Även hönsen älskar när de får en stor hög att sprätta omkring i.
   Häromdagen gav jag Vide, snart 5, lite arbete; han skulle få 50 öre för varje äpple han plockade upp från marken. Med liv och lust gick han in för sitt uppdrag, och efter en, inte alltför lång, stund kom han stolt och berättade att han fått ihop 135 stycken. När jag plockade fram plånboken och tog upp två sedlar sa han förnärmat och mycket bestämt:
   ”Nej, farmor. Jag vill ha lika många pengar som äpplen!” Det var bara att räkna upp enkronor och tacka så jättemycket för hjälpen. Jag kan verkligen förstå att två tråkiga papperslappar inte alls känns lika mycket värda som en stor hög med glänsande mynt. *ler* I julklapp önskar jag mig i år en hustomte – han får gratis (gröt)kost & (vinds)logi bara han då och då räcker mig en hjälpande hand . Ibland räcker nämligen inte mina egna två till, och vissa tyngre sysslor lämpar sig inte riktigt för barnarbete.
   På lördag som är alla helgons dag firar en del Halloween har jag hört *ler*, medan jag, och många med mig, tänder ett ljus och sveper in oss i mjuka, varma tankar på människor vi älskat./Ewa

23 okt - Funderingar på livet och sånt

Har legat sjuk hela veckan, är extremt uttråkad och då blir det mycket tid till funderingar på livet och sånt. Exempelvis följer jag serien Matakuten på TV4 (där tre kockar försöker förändra skolkökens attityd till den mat de lagar och serverar barnen), och kommer då osökt att drömma mig tillbaka till mitten av 1970-talet när mitt första barn föddes. Jag var ung tonåring med en brinnande tro på ett miljövänligt och ”naturligt” sätt att leva. Hade bestämt mig för att amma men tyckte inte att jag fick användbara, konkreta råd från varken min mamma eller MVC så det blev till att söka kunskap på andra vägar. Prenumererade på Björn Gillbergs tidning ”Miljö och framtid”, och till min stora glädje gav de samma år som min son föddes ut två små häften som kom att bli mina ”biblar” under många år; ”Hur man ammar” och ”Alternativ barnmat”. Lusläste och visste, med en ung människas övertygelse om sin egen förmåga, sedan precis hur jag skulle göra vilket innebar amning så fort bebisen gav ifrån sig minsta pip. Det blev alltså ett par månader av nästintill konstant amning och dito blöjbyte, men till slut fick jag in en rutin och amningen pågick i 16 månader tills jag blev gravid med mitt andra barn. Gissa om jag var stolt som lyckades med det jag föresatt mig! Alla mina barn har sedan ammats helt i sex månader, och delvis i upp till sju - tolv månaders ålder.

Välanvänd och lite sliten nostalgi

När det i halvårsåldern var dags för sonen att så smått börja äta riktig mat så följde jag minutiöst det schema som beskrevs i boken, och det kändes jätteskönt med de praktiska råd som gavs. Jag hade, med en dåres envishet, tidigt bestämt mig för att inte ge välling eller burkmat (som bara är en enda geggig röra där man varken känner olika smaker eller ser vad det är man äter). Alltså blev det rundor i hälsokostaffären för inköp av råvarorna, och vitlökspress, sil, rivjärn, gasbinda och en gaffel var de utensilier som gällde vid tillagningen. På lunchmenyn kunde i ettårsåldern stå linser, ärtor, bönor, fisk, keso, äggstanning eller kalvfrikadeller med mosad potatis, kaffegrädde och kallpressad solrosfröolja. Frukosten bestod av långfil med rårivet äpple och vetegroddar, kvällsmat blev grahamsgröt med t.ex. mosad banan eller blåbär. Jag tror faktiskt att den här mathållningen var ganska nyttig för barnen var mycket sällan sjuka, och växte och utvecklades som de skulle – och jag kände mig nöjd.

Äldste sonen Marcus ca 1½ år

Mitt engagemang för mat och miljö kvarstod, och i början av 1980-talet var vi några stycken som startade en Matfront där ett 20-tal hushåll gick ihop och beställde närproducerad, ekologiskt odlade varor som vi fick levererade en gång i månaden. Samtidigt lobbade vi i våra lokala butiker för att de skulle börja ta in det som fanns att tillgå av ekologiskt odlade varor (KRAV bildades först 1985). Konsum var först ut med sitt Änglamarkssortiment, och det kändes som en stor seger att så många gräsrötter över hela landet lyckats övertyga marknaden om att det fanns ett behov. Att idag gå in i en stor matvaruaffär är en fröjd – i princip ALLT finns att köpa KRAV-märkt vilket är helt fantastiskt! Men lite knepigt blir det ibland när man ska välja – KRAV-honung importerad från Argentina eller vanlig honung från Sverige? I det valet blir det, för mig självklart, den svenska varianten. Inom några produktområden tycker jag dock att det fortfarande är svårt att enkelt hitta miljövänliga och bra alternativ; kläder, charkvaror, kyckling och hår- och kroppsvårdsprodukter. Att jag, paradoxalt nog, under många år rökte miljöovänliga cigaretter (vilket jag alltid haft dåligt samvete över) kanske kan få mig att framstå i lite mindre ”präktig”
dager. :-)

Bären till kvällsgröten fick de plocka själva... Här är det Jill och Marcus i blåbärsskogen

Då jag i somras skulle börja köpa mat till mina hönor blev jag både förvånad och upprörd – det finns, efter vad jag kunnat hitta, bara ETT enda KRAV-märkt värpfoder i små säckar och det är animaliskt (jag hade föredragit vegetabiliskt men får hålla till godo). Kycklingfoder finns bara i bulkvikt om typ 1 ton vilket ju inte var direkt realistiskt till min lilla flock… Som alternativ försökte jag då hitta hel havre och helt vete men där var utbudet noll – var köper alla ekobönder sitt foder? Kanske odlar de allt själva? Finns det någon som läser det här som har tips så hör gärna av er!
   För att slutligen försöka knyta ihop den här texten med något hundrelaterat så kan jag berätta att Magnusson (som är det svenska foder som jag använder till mina hundar) erbjuder KRAV-märkt hundmat vilket jag tror att de är ensamma om./Ewa

www.hundmat.com

20 oktober fyller A-kullen 1 år - GRATTIS!

Tänk så fort ett år går! I lördags hälsade Charlotte & Russin och Jill & Leia på och vi fick en helt underbar dag i frostigt solsken med alla tre "valparna". Det är verkligen otroligt härligt att få se hur de vuxit och blivit så olika personligheter. Valptestet vi gjorde när de var knappt åtta veckor visar sig fortfarande stämma och deras egenskaper har utmejslats alltmer.
   Aspekt/Balder var cool och sansad - bl.a. höll han sig väldigt lugn i det första momentet där valpen lämnades ensam i max fem minuter. Idag har han utvecklats till en otroligt stabil och lättanpassad vovve som bl.a. hanterade sina systrar med nyfikenhet och upphöjt lugn. Balder är sin husses och mattes ögonsten, och en mycket duktig kantarellhund.
   Ambition/Leia var redan som liten valp uppfinningsrik och framåt vilket hon fortsätter vara - det finns ingenting som får henne att backa eller bli orolig. Hon är väldigt aktiv, snabb och vig som en vessla och eftersom hon är sent utvecklad ser hon även ut som en sådan. *ler* Jill & Leia går kurser, och hennes bästa kompis är familjens 3-årige son.
   Aforism/Russin var den vänligaste och mildaste i kullen, och hon är idag en fantastiskt mysig hund som inte tar strid utan som på alla sätt visar att hon är väääldigt snäll men utan att vara mesig. Hon har ärvt mamma Humlas lyhördhet till glädje för Charlotte som är tävlingsintresserad.

Fr.v. Russin, Balder och Leia

Vi tog med oss alla hundarna - inklusive Yohannas Banza och Malva - och åkte upp till Nääs slott där det finns stora fält som är perfekta för galna lekar och sorkjakt. Det finns ingenting som gör oss så lyckliga som att se djur sträcka ut i full frihet! Det är ju även på neutral mark man kan se samspelet mellan hundar, som inte lever i samma flock, på ett rättvisande sätt. Alla busade med alla, och den här förmågan att på ett lekfullt och avspänt sätt umgås med andra hundar är väl ett av gårdshundens kännetecken.
   Det märks på Balder, Leia och Russin att de alla lever i den bästa av världar, och blir älskade och mycket väl omhändertagna. Att vi, som nya uppfödare av rasen, har möjlighet till sådana här möten med våra "valpar" är guld värt, och bara genomförbart tack vare fantastiska valpköpare som vill komma och hälsa på, berätta om och visa upp sina guldklimpar! Stor KRAM till er!/Ewa & Yohanna

Tre syskon i härligt bus

          
               Balder

Russin och Balder

Russin

När de inte sprang och lekte, var det konstant nosarna i marken
- fr.v. Russin, Hallon och Leia

Balder och Malva

Som sagt - här jobbar Leia, Humla & Hallon för fullt med grävandet

         

T.v. Russin hälsar på Nova  T.h. Russin med matte Charlotte

Nyfiken Banza undrar vad Leia har för sig

Fem hungriga gårdshundar väntar tålmodigt på resterna efter mattarnas pizzalunch...
- fr.v. Russin, Humla, Hallon, Leia och Balder

15 oktober - Fint besök

Sedan igår kväll har jag celebert besök av Sökarens Aspekt/Balder vars husse och matte lämnat höst-Sverige för varmare breddgrader i några dagar. Ska bli jättekul att få rå om honom och lära känna honom lite mer. Det började med diverse hälsningsritualer, och framförallt Hallon tycker att alla i hans ålder (och yngre) är riktigt jobbiga så hon småmuttrade så fort han bara tittade på henne. Humla kände nog igen sin son, så hon var mer normalt mammig mot honom. Han var dock cool och brydde sig bara tillräckligt ödmjukt om deras försök att sätta honom på plats. Idag härskar lugnet, och det känns som att han aldrig varit härifrån - han har smält in helt fantastiskt bra i min lilla flock.
   På lördag kommer Balders systrar hit, vilket ska bli riktigt mysigt, och förhoppningsvis har Yohanna då en lånekamera så att vi kan få lite bilder./Ewa

9 oktober - Överklagan och avelskommitté

En överklagan (med krav på att beslutet om införande av hälsoprogram ska rivas upp) har 090915-16 avslagits av SKKs centralstyrelse vilket är ett mycket positivt besked. Förhoppningsvis kommer de konservativa krafter som till dags dato lagt ner energi på att motarbeta ett införande, nu att använda all den energin till något, för vår underbara ras, positivt och framåtsträvande i stället.

På rasklubbens årsmöte i mars 2009 beslutades att en avelskommitté skulle tillsättas, vilket jag personligen tycker är en mycket god idé. Så här skriver ordförande Susanne Fagrell idag på rasklubbens hemsida:

"Information från ordförande angående den avelskommitté som kommer att bildas

Vi har i styrelsen fått massor av förslag på personer som föreslås ingå i kommittén, det är verkligen roligt att så många engagerar sig i frågan. Om alla skulle tillsättas blir det en kommitté på ca 30, kanske 40 personer vilket, som alla förstår, kommer att bli för svårarbetat. Styrelsen kommer att välja ut 5 personer som vi dels tycker är kompetenta, dvs. har erfarenhet av avelsfrågor och uppfödning och som kan samarbeta med varandra. Det är inte meningen att alla ska ha samma uppfattning i de frågor som kommer att tas upp men en vilja att komma överens och komma framåt i kommittéarbetet tror vi måste finnas. Stor hänsyn kommer att tas till de förslag på namn som kommit in!
   Ett namn som kommit in från flera håll är Monika Söderström, kennel Easy Jump. Monika är därför en person som kommer att ingå i avelskommittén. Hon går nu, på klubbens initiativ, SKK:s utbildning till avelsråd steg 1 för att få mer ”kött på benen” i sitt arbete i kommittén. Fler personer är tillfrågade och har tackat ja men vi avvaktar till efter nästa styrelsemöte med att besluta vilka som kommer att ingå. Ingenting är ännu bestämt. På nästa styrelsemöte kommer frågan att tas upp som en punkt på dagordningen varför vi ber er att inkomma med era förslag senast den 1 november. 

Vad ska kommittén ha för uppgift eller syfte?

Tanken från styrelsen är att uppfödarna ska ha ett forum för sina frågor och att kommittén ska kunna undersöka och utreda avelsfrågor som uppkommer under vårt gemensamma arbete för att bevara rasen. Kommittén ska vara fristående från avelsråd och styrelse. Det kommer att bli en arbetsgrupp för avelsfrågor där uppfödarna delar på arbetet vilket betyder att de personer som sitter i kommittén kommer att bytas ut, kanske vartannat år. Styrelsen tar gärna emot förslag på hur det ska gå till.
   Det är min förhoppning och vilja att vi tillsammans arbetar för att kommittén ska få arbetsro så att de kan möta sina uppgifter på ett kreativt och positivt sätt med hunden i centrum!
   Till er som på olika hemsidor och bloggar, framför kritik och hörsägen vädjar jag att försöka se positivt på de människor som lägger ned både tid och engagemang för att arbeta helt ideellt för klubben och rasen! Det kommer annars att bli svårt att rekrytera personer som säkert skulle kunna bidra till rasens bästa men som avstår för att de inte vill hängas ut på nätet!

Rånäs 7 oktober 2009 Susanne Fagrell"

/Ewa

27 september - Anatomi och bedömning

Så var det dags för andra helgen på anatomi- och bedömningskursen (bestående av totalt åtta heldagar) som Yohanna och jag går. Ciceron och trevlig lärare på den gediget utformade och "matnyttiga" kursen är domare Nils Molin. Hittills har vi jobbat parvis eller i grupp vid bedömningarna, men idag var det dags att ensam döma och skriva kritik på de sju taxar som ställts till vårt förfogande.
   Det var en mycket rolig ras att titta på eftersom vi hade alla varianter; kort-, lång- respektive strävhårig och kanin-, dvärg- och normalstor tax i olika färger. Det är otroligt intressant att försöka bedöma andra raser än sin egen, och vi går verkligen noggrant tillväga; varenda liten detalj ska skärskådas med rasstandarden som guide! Kanin- och dvärgtax mäter man bröstomfånget på för att se om de håller måttet för sin respektive storlek, och en hund som jag mätte till 37 cm kunde Nils med måttbandet lätt dra ihop till 35 cm - då tyckte jag ändå att jag tog i så mycket det bara gick utan att skada hunden... Den normalstora taxen mäts inte utan den väger man i händerna och de ska ligga på max 8 - 9 kg, så då var det ju tur att jag har Hallons vikt (ca 8 kg) som referensram. *ler*
   När man börjar bedöma en ras man inte sett på det här sättet tidigare, så är det jättesvårt med den första hunden för trots att man försökt läsa in sig ordentligt på rasstandarden så är ju ögat ändå liksom helt otränat. Det är då trots allt förvånansvärt hur man relativt snart kommer in i det hela, kan se tydliga skillnader på olika individer och hur snabbt man får en eller flera favoriter. När hundarna sedan rör sig så blir det ännu mer uppenbart hur man vill sätta kvalitetspoängen och placera dem inbördes. Det blir också väldigt tydligt hur viktigt det är med bra handling, och att hunden visar glädje och har utstrålning! Allas vår favorit för dagen var en helt underbar liten svart, korthårig kanintaxdam på 10 år! Hon var nästintill anatomiskt perfekt, och hade en energi och utstrålning så man bara smälte.
   Det här är en kurs som jag varmt kan rekommendera till er som har turen att bo där den arrangeras.

Vill bara berätta en kul grej som avslutning. På morgonpromenaden innan jag åkte iväg fick vi ett "gratis" eftersök genom att en älg (kanske min äppelätare?) kommit upp på vägen och lämnat tydliga blodspår efter en skadad klöv. Hundarna fick upp spåret på egen hand, och följde det sedan energiskt en lång bit innan det försvann in i skogen där jag var tvungen att vända för att hinna till kursen. Det mest intressanta var att de till att börja med spårade rakt i blodspåret, men att de efter en skarp vinkel spårade ½ - en meter vid sidan av klövspåret. Det har blåst en del, och förmodligen var spåret inte helt färskt utan lukten låg en bit ifrån. Vilka fantastiska näsor våra små hundar har!/Ewa

21 september – Härliga höst! 

Äntligen är min favoritårstid här! Har haft internettorka i några månader eftersom annat i livet har behövt prioriteras, men nu är jag tillbaka med nya friska tag. Det mesta som har med hunderiet att göra har också fått ligga på is, och bara den sedvanliga vardagsmotionen har utförts. De inbokade lydnadstävlingarna har alltså inte blivit av men vad spelar det för roll, för fortare än man anar kommer det en ny säsong.
   Vi ska nu lite mer grundligt börja reka efter lämpliga hanar till tikarna inför vårens parningar – ett riktigt spännande och kul, men väldigt svårt, arbete! Så fort allt är klart så återkommer vi i ämnet.

Det har varit en fantastisk växtsäsong med mängder av bär, frukt, grönsaker och svamp på både gott och ont. Tycker inte jag gjort annat än plockat upp fallfrukt från marken och skottkärrat iväg – till stor glädje dock för en älgfamilj som då och då stått på gödselstan och mumsat i sig av alla goda äpplen. Skörden av morötter, potatis, lök och mangold har varit enorm, och man känner sig verkligen oerhört rik och lycklig över att kunna gå ut och hämta in det som behövs till middagen. Nu är allt, utom mangolden, upptaget och undanställt i matkällaren. Landet har därefter blivit iordningställt inför vintern med kompost och en gröngödsling för att ersätta den näring som tagits ut under säsongen – så är det väl med allt här i livet; det måste vara balans mellan uttag och insättning.
   Mina små hönor växer och trivs förträffligt nu när de och hundarna vant sig vid varandra. Hönshuset är äntligen klart och det fattas bara reden - funderar som bäst på hur att konstruera dem så att de blir trivsamma och lätta att rengöra. Hmmm. Har dock några månader till på mig innan hönsen börjar värpa.
   Guldfiskarna har vuxit sig för stora för att komma in i akvariet över vintern, så i stället har de fått flytta hem till Yohannas svärmor som har en stor och djup damm – skönt för dem! Däremot upptäckte jag, när jag håvade upp dem ur min damm, att de under sommaren ynglat av sig så nu har jag fyra stycken miniguldfiskar i akvariet! Kul!
   Tyvärr har kennelfotografen Yohannas kamera gått sönder, och bara ibland har hon möjlighet att låna en, så ett tag framöver blir det inga nya, fina bilder på varken hundar eller annat intressant… jättetrist tycker jag L /Ewa

Fr v Hallon, Humla och Leia sensommarbusar

4 aug - Vilken helg!

Vilken helg det har varit med mängder av supersnygga hundar, härliga människor, lydnad, agility, klicker- och rallylydnadskurser, avelsforum och grillkväll - intensivt och fantastiskt trevligt! Måste börja med att skicka ett STORT GRATTIS till Lena på Benzelias kennel som med sin Leonberget'z Strazz från Höjdgruvan (Zelda) blev BIR i den stenhårda konkurrensen - det var 193 anmälda gårdshundar från Sverige, Norge och Danmark och Zelda är snyggast av alla!!! Ett lika stort grattis till Marika på Kitengas kennel och den i särklass snyggaste hanen Zkrubbe's Lionheart (Lion) som trots att han bara är junior slog varenda hane och blev BIM! Det måste erkännas att jag fällde en hel del glädjetårar när de här två vackra gårdshundarna visade upp sig.
   Domare var sympatiske Ove Germundsson, och det märktes att han gjort sin läxa noggrant och lusläst rasstandarden. Han dömde konsekvent och hade öppen kritik vilket är både trevligt och lärorikt. Hallon debuterade i öppenklass, och Humla ställdes i championklass - ingen av dem placerade sig men vi är klart nöjda med den rättvisa kritiken.
   Yohanna tävlade med Hallon i de tre agilityklasserna. Med tanke på att de tränat väldigt kort tid tillsammans, och aldrig gått en riktig bana ihop, så var de båda två jätteduktiga och det var så himla kul att se Hallon in action - hon är bara helt underbar! I hoppklassen gick de felfritt bortsett från att Hallon i sin iver och glädje tog ett extrahopp på ett hinder och blev diskad. Humla och jag tävlade lydnad och blev fyra vilket jag skriver om här.
   Avslutningsvis vill jag rikta ett stort TACK till alla som frivilligt lägger ner ett otroligt arbete både inför och under Tollarpsdagarna - en extra kram blir det till Tina, Peo, Ulrika och hennes pojkvän, vars namn jag inte kommer ihåg, som i dagarna tre sliter häcken av sig i köket!
   Läs mer och se fler bilder på Yohannas hemsida!/Ewa

BIR & BIM - Leonberget'z Strazz från Höjdgruvan och Zkrubbe's Lionheart

Hallon och Yohanna i ringen

Humla i lydnadens ställande under gång-moment

26 juli - Skördetid

Att ha ett litet grönsaksland där jag kan hämta ingredienser till middagen gör att jag känner mig rik. Inte för att jag har några som helst märkvärdigheter, men det som för ett par månader sedan sattes och såddes ger nu i alla fall riklig skörd som smakar himmelskt! Mangold i regnbågsfärger förvälls och får sedan gifta sig med en "sås" av olivolja, havssalt, chilikrydda, tomatskivor och vitlök för att därefter serveras på en skiva nybakat, mörkt bröd - mmmm.... Blomkål (som måste införskaffas från affären), potatis, morot, lök, persilja, gräslök och sockerärtor blir i mjölkbuljong, eller vad man nu ska kalla det, en traditionellt gammaldags ängamat ("änglasoppa" som barnbarnen så himla gulligt kallar det) - vilken njutning!
   Hönsen har acklimatiserat sig bra, spatserar nu avspänt ut och in och födosöker duktigt. Eftersom jag ännu inte kommit mig för att laga nättaket över hönsgården sedan första dagens totala kalabalik, så får de och hundarna turas om att vara ute. Hundarna var med när vi lade på nätet, och inte tänkte vi på att de skulle reagera som de gjorde när vi slutligen släppte ut hönsen... oj, oj, oj - fem GALNA hundar (varav tre var gårdshundar) rände maniskt skällande runt som idioter utanför staketet och skrämde några av de stackarna genom nätet upp på hönshustaket, medan resten kröp in i det höga gräset och låtsades vara döda i flera timmar. Nu håller jag på att vänja hönorna vid mig genom att muta (jo, du läste rätt; muta, inte mata) dem med majs för att jag så småningom ska kunna låta dem och hundarna hälsa på varandra under lugnare former. När taket (snart?) är lagat kommer de faktiskt att, i alla fall på håll, få acceptera varandra antingen de vill eller ej - alla måste ju kunna vara ute samtidigt!
   Vi laddar för Tollarp, och det ska bli otroligt kul att få komma iväg och tävla, ställa ut, gå på avelsforum och umgås. Två inbokade och anmälda lydnadstävlingar har åsk- och skyfallsregnat bort den senaste månaden, så Humla och jag är ruskigt laddade inför att få köra lydnad nu! Vi hoppas att vädergudarna är på gårdshundfolkets sida till helgen, och gör några extra antiregndanser för säkerhets skull.../Ewa

Mangold är så otroligt vacker tycker jag med alla sina olika färger - tack Gittan för de små plantorna jag fick, och som nu vuxit sig så här fina!          

20 juli - Nya flockmedlemmar

Äntligen har de kommit - mina två månaders gammalsvenska dvärghöns! Sex vackra hönor och två lika vackra tuppar hämtades i förrgår hem från Leif och Agneta Lindegren i Fjärås. Genbanksintyg medföljde, och när hönorna nästa år förhoppningsvis ruvar fram egna kycklingar så kommer även jag att ansöka om att bli genbank. Jobbet med hönshuset är inte helt klart men deras del är i alla fall färdig, och innan de släpps på bete i hönsgården så får de vänja sig vid inomhusmiljön i några dagar. Det känns precis lika mysigt med hönor nu som jag minns det från förr, och jag känner hela tiden ett behov av att gå ner och titta till dem, locka på dem med "typpera, typpera" (ja, ni hör hur fånig man kan bli...) för att vänja dem vid mig, och mata dem med våtarv från grönsakslandet. Hundarna är oroväckande intresserade av mattes nya favoriter men de har ännu inte fått stifta bekantskap med varandra. Först gäller det att få tjejerna att förstå vilket trevligt sällskap hönorna är, och att de inte är roliga sorksubstitut.../Ewa

10 juli - Hallon berättar

Idag hände det roliga saker här hemma, vill jag lova. Malva hittade en sork i ett djupt hål som en tvåbening grävt för att göra en hönsgård, och visade mig och Humla den. Malvas matte har sagt att Malva egentligen är en fågelhämtare som ska bära saker försiktigt i munnen, men Malva har umgåtts så mycket med oss gårdshundar att hon tycker hon är en rådisjägare hon med (fast hon brukar skryta om att hon minsann dödade råttor innan jag och Humla ens var påtänkta, så kanske kunde hon det innan ändå). Hur som helst, där stod vi alltså alla tre, med en enda liten munsbit där nere i hålet, så ni kan ju förstå att konkurrensen var stor!

    

"Muuuuusen, kom ut och leeeeek"

Tvåbeningen hivade upp den feta sorken på gräsmattan med orden "må bäste hund fånga!", och så var racet igång! Jag flög genom luften så snabbt att mina tassar knappt nuddade marken, så Humla och Malva hann knappt börja springa innan jag kände den ljuva smaken av fuktig sorkpäls i munnen, och med ett enda välriktat hugg låg den slapp mellan mina tänder.

Malva och Humla var jätteavundsjuka på min fina fångst och väldigt imponerade av min skicklighet, och de skyndade fram och ville att jag skulle dela med mig av sorken till dem. Matte verkade inte lika nöjd, och istället för att berätta hur duktig jag var ropade hon "loss! LOSS!" till mig. Knäppa matte, inte skulle jag släppa min sork!

Nej, med två gamiga, dreglande, tiggande hundar, som bara var en sekund från att knipa sorken ur munnen på mig, fanns bara en utväg - ingen tid att tugga utan jag svalde helt enkelt sorken hel! Den gled ner som en bit len oxfilé i magen, och det var det godaste jag någonsin ätit!! Åh, vad duktig jag var som fångade min egen middag, jag har aldrig känt mig så mallig!

  

När Humla började slicka sig runt munnen fick det vara nog, och jag hade inget annat val än att svälja

Nej, nu måste jag ut i trädgården igen. Tvåbeningarna gräver fler hål och jag måste stå sorkvakt, det finns nog allt plats för en till i magen...

P S Matte kunde inte se skillnad på en sork och en mus förra veckan när jag lyckades fånga den första... hur dum får man va?
D S/Hallon

Här är jag, "Hallon sorkjägare" i egen hög person!

 

Alla foton är tagna av Yohanna om inte annat anges, och får inte användas utantillåtelse av oss

COPYRIGHT ©  SÖKARENS KENNEL 2007