Minidagbok huvudsida

Jan - juni 2009

30 juni - Musjakt och Buddha

Har förmånen att få låna Leia några dagar till stor glädje för både henne och Hallon. Humla ligger skendräktig och trycker i tygburen, och kommer bara ut när det är dags för promenad, besök, utflykt eller träning. Hallon är följaktligen överlycklig för att ha fått en pigg och uppfinningsrik liten valp som lekkompis. De strosar (och ibland racar) runt i trädgården hela dagarna, och igår lyckades de hitta ett muspar som byggt bo under presenningen där hönshusvirket ligger. En av mössen strök med då den blev infångad av Hallon med ett snabbt hugg, men den andra lyckades fly in i det höga gräset och blev inte hittad trots att Hallon & Leia, med hjälp av en tillskyndande Humla, letade runt i ett par timmar. Jag tyckte det kändes skönt att den klarade sig, för de var otroligt söta med sin vackert bruna päls och sina korintögon.
Det är verkligen ett Humlaår i år både bildligt och bokstavligt talat – mängder av humlor surrar runt i alla blommande buskar, och jag minns att det var likadant 2006 då jag fick hem Humla och hon skulle få ett passande namn. *ler*
Trädgården är verkligen som allra vackrast nu när nästan allt står i blom. Kvällarna är fantastiska med vindstilla luft som gör att alla dofter stannar kvar, och med träden som silar den nedgående solens ljus vilket ger blommorna så starka färger. I grönsakslandet växer det så att det knakar, och trots att jag äter sallad värre än en kanin så har ruccolan i tvättgrytan gått i blom...

Foto: Ewa E Godwin

Utöver hönshusbygget har jag hittills i år bara haft ett miniprojekt – en plats för Buddhafiguren att sitta och meditera på. Det blev en liten vattenspegel där blåmesens ungar, som vuxit upp i det ihåliga gamla äppelträdet strax bredvid, kan bada under överinseende av nämnde Buddha. Fler bilder finns i fotogalleriet
Hoppas att ni alla har möjlighet att njuta av sommaren och solen!/Ewa

Vid ett besök på plantskolan satt den här figuren ensam bland alla växter och bad om att få flytta hem till mig - vem hade kunnat motstå honom?

28 juni - Het men härlig utställningsdag

Högsommarvärmen har slagit till och på Ryda sportfält i Borås var det vindstilla, sol bakom en lätt, lätt sky och drygt 32 grader hett - TUR att man har en värmeälskande gårdshund! Speakern varnade hela tiden, och kunde berätta att en hund kollapsat och fått föras till djursjukhuset... Det var en härlig 27 gårdshundar stor samling som inte verkade ha några problem med värmen utan visade upp sig villigt och glatt. Den norske domaren hade en kul grej för sig - hela bedömningen (bortsett från rörelserna förstås) skedde på bordet vilket jag inte varit med om tidigare, men så har jag ju ännu inte ställt ut så mycket heller. Hallon som ibland varit lite orolig på bordet stod helt perfekt och uppförde sig som en riktig dam. Hon slutade tvåa i unghundsklassen med HP vilket jag är jättenöjd med. Humla blev idag BIR när hon, efter att ha vunnit bästa-tik-klassen, ställdes mot Kitenga Joy Jaeger som därmed blev BIM - grattis! Det var en riktigt mysig känsla att få visa i championklassen för första gången, och jättekul att hon blev bäst i rasen eftersom den meriten saknades. *ler*
   Innan hemfärden i min ac-lösa bil så gick vi ner till ån som rinner strax bredvid och lät hundarna simma omkring i vattnet en stund - gissa om de älskade det!
   Hemma i trädgården blommar och doftar det överallt - pioner, schersmin, kaprifol, fläder och olika sorters rosor. Gråsparvens, blåmesens och den svartvita flugsnapparens ungar är alla utflugna och leker jage i buskar och snår, och på kvällarna kommer gråsparvsbarnen och sätter sig till rätta inför natten i kaprifolen som växer över altantrappen - de är sååå söta.
   Dags att njuta!/Ewa

Humla i utställningsringen

Hallon står fint på bordet och skrattar - eller?

Hallon med den våta microfiberhandduken som höll sig perfekt kall hela dagen - har ingen aning om hur det går till

Foto: Ewa E Godwin
Yohanna och vovvarna svalkar sig

Foto: Ewa E Godwin
En uppfriskande simtur efter några timmar i hettan

21 juni - Oroliga dagar

Sötaste Russin på valpträffen i februari 2009

Midsommarhelgen har gått i molnens, regnets och åskans tecken och har dessutom haft ett annat mörkt orosmoln hängande över sig… Lilla Aforism/Russin har varit sjuk och vistats på Blå Stjärnan. Behandling påbörjades omedelbart, prover skickades in och Russin har svarat bra på medicineringen, mår nu mycket bättre och har fått komma tillbaka hem. Ingen av de veterinärer som sett henne hittills kan ännu ställa en diagnos mer än att hon har för låg halt av trombocyter (röda blodplättar), men man vet inte vad detta beror på; virus, något autoimmunt eller anaplasma som är en fästingburen infektion? Det har känts jättejobbigt att detta lilla russin inte mått bra, och vi har inga som helst problem med att sätta oss in i hur det känns för matte med den stora ovissheten. Vi har regelbunden kontakt med Charlotte, och självklart kommer vi framöver att följa upp och berätta hur det går. Vi hoppas förstås att Russin fortsätter krya på sig och bli helt återställd för hon är en MYCKET älskad liten tjej! Stor kram Charlotte!/Yohanna & Ewa

7 juni - Humla blir svensk utställningschampion!

Det blev en helt perfekt dag då Humla fick sitt championat! Utställningsområdet på Restad gård i Vänersborg ligger underbart vackert nere vid vattnet, och vädret kunde inte varit bättre - lite soldis och precis lagom varmt.
Både Humla & Hallon uppförde sig jättefint, precis som vanligt, och Hallon fick idag en 2:a p g a sitt "eleganta huvud" vilket inte är något att orda om - vi är fullt medvetna om hennes inte fullt ut rastypiska huvud, men hon har så många andra kvaliteter, och en del domare bryr sig inte om denna hennes "defekt" *ler*.

Humla blir SUCH den 7 juni 2009 i Vänersborg

Så här glad blev matte när championatet var ett faktum - Humla verkar lite mer fundersam...

För Humlas del drog vi idag storvinsten genom att kamma hem det sista certifikatet så att hon fick sitt championat, och jag blev helt överlycklig förstås! Hon blev därefter BIM efter snygge SUCH Piece Råttfångaren Lucas - GRATTIS Marie!
Som om detta inte vore nog, så fick vi dessutom träffa Humlas dotter Aforism/Russin som vi inte sett sedan i februari, och gud vad hon hade vuxit och blivit fin! Matte Charlotte ställde henne i valpklassen där hon blev BIR-valp med HP - jättegrattis!! Det var så härligt att se hur duktigt Charlotte visade upp sitt Russin, och vilken fin kontakt de hade!/Ewa

Aforism/Russin med matte Charlotte - vilken kontakt!!

Söta, söta Aforism/Russin

23 maj - Skogsmulle

Mormors lille skogsmulle och fikakompis

Det är en kylslagen majdag, och till och från öppnar sig den mörkgrå himlen och släpper ut massor av regn. En liten skogsmulle iklädd galonbyxor och regnjacka travar lycklig och totalt obekymrad fram i sjöhagen på Wiebo med alla hundarna vilt rusande omkring sig. ”Leia, kom” ropar han med jämna mellanrum och valpen kommer snällt skuttande – som belöning får hon några bitar uppblött godis eller lite dragkamp med favoritbollen. Alltsedan gossen lärde sig gå har hans mamma tagit med honom ut i naturen, och han är idag otroligt duktig på att ta sig fram i alla sorters terräng. Bara han får stanna och äta minst en gång – den där fikagenen måste han ha ärvt från sin mormor… *ler*/Ewa
Fler bilder på hundarna från dagens promenad finns i Fotogalleriet

Lilleman ropar in Ambition/Leia som kommer som ett skott...

... för hon vet att det vankas godis eller leksak - L är redan en duktig hundtränare!

Ambition/Leia med sin lilla flock fikar under linden för att få regnskydd

Humla & Hallon - genomblöta men glada ändå

9 maj - Utställning i Larv

Mina vackra tjejer!!

Hallon

Humla

Vilken helt underbar dag vi haft! Efter massor av strul, som att jag tagit fel på dag (trodde utställningen var i morgon...), domarändring och väderprognos som varnade för väldigt växlande väder, så kom vi ändå iväg till Larv som ligger strax utanför Vara i Västergötland. Halv storm och ett tjugo minuters, helt onödigt om ni frågar mig, skyfall när våra DSG-hanar visade upp sig blev slutligen sol när det var dags för Hallon att äntra ringen i unghundsklassen, och bara några ynka regndroppar när Humla sedan gick i öppenklassen.
   Det började superbra med att Hallon fick CK, och sedan var det snabbt ut, byta hund och in med Humla som även hon fick CK och gick etta - båda gick alltså vidare till Bästa Tik. Eftersom jag inte kan dela på mig, så var det skönt att Yohanna var med så att hon kunde visa Hallon.
   Förutom mina tjejer så var det en juniortik (Benzelias Dots in Snowstorm/Vega) som oxå fick CK och när domare Nils Molin var klar med sin bedömning så placerade han Hallon som etta och hon fick därmed sitt första CERT, Vega som tvåa (stort GRATTIS Tina!) och Humla som trea! Herregud - hur lyckliga kan man bli!? *ler med hela kroppen*
   När det sedan var dags för Bäst I Rasen så fick Yohanna fortsätta gå med Hallon som nu ställdes mot hanen Frippebuus (som för övrigt blev BIR förra året i Larv när Humla blev BIM) - även här drog Hallon det längsta strået och blev BIR (Bäst I Rasen)! Eftersom vi hade bråttom hem så stannade vi inte kvar till gruppfinalen.
   Jag är otroligt lycklig och stolt över att båda tjejerna är så glada och positiva i allt de gör, och att de gillar att visa upp sig! Förutom resultaten så kändes det idag jätteskönt att Hallon kommit över sin varannangångsrädsla för bordet, och stod lugnt och stabilt.
   Dagen avslutades med mysigt familjekalas och brännboll i Slottsskogen, så nu känner jag mig faktiskt ganska mör... sängen hägrar för oss alla!/Ewa

Benzelias Dots in Snowstorm/Vega

Valborgsmässoafton i Botaniska är flyttad till Fotogalleri

21 april - Pythagoras sats...

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig… hade bestämt mig för att inreda hönshus i vedboden men efter att ha tänkt ett varv till, så kommer det att bli ett nytt hus i det helt outnyttjade utrymmet som den gamla paddocken utgör. Mer jobb men helt klart en bättre placering.
Sagt och gjort – dags att markera ut för bottenplattan. Enkelt, det är väl bara att mäta upp 2.30 x 4.30, eller hur? Ringer in äldsta dottern för support och vi börjar klippa av tunna & fissliga snören i rätt längder, mäter, sätter ut veka bambupinnar och grejar tills alla mått stämmer – tror vi, ja! Då är det dags att diagonalmäta för det har jag lärt mig att man ska göra (av att ha sett på när före detta makar byggt hus), och plötslig står vi där med en av två diagonaler som är ett par decimeter för kort… - hur i hela glödheta gick det till!? Vi får nu hjälp av tre glatt skuttande hundar - som trasslar in sig i snörena - och ett mycket hjälpsamt litet barnbarn att flytta pinnar, dra om snören och mäta om - men inte blir det bättre. Jag börjar ilskna till över min oförmåga att komma på hur jag ska lösa problemet, och förstår att jag på något vis måste få reda på hur långt diagonalmåttet ska vara. Ringer äldste sonen som förklarar för en bombad mamma att nu är det dags att använda Pythagoras sats. HALLÅ – det är snart 40 år sedan jag läste matte och inte EN ENDA GÅNG i livet har jag behövt använda just den formeln. Han förklarar i alla fall hur man räknar, jag får fram rätt mått och vi börjar om. Lyckas få till det nääästan rätt, men när vinkeln inte stämmer perfekt så fattar jag inte åt vilket håll jag ska korrigera… Dottern skrattar så hon knappt kan gå, men vid det här laget är mitt tålamod fullständigt slut och vi ger upp trots att vi nu insett att vi måste börja med att få till EN korrekt triangel. Eftersom jag har flera grävprojekt på gång så övergår jag i stället till den sysselsättningen vilket gud ske lov inte kräver någon tankemöda över huvud taget, och dessutom är otroligt bra för att få ut sina aggressioner.
I morgon ska jag först meditera i minst en halvtimma, stänga in hundar och barn, plocka fram stabila pinnar & ett utdragbart måttband och göra om alltihop lugnt och metodiskt – det kommer att bli SÅ bra./Ewa

Hundarna blev helt galet intresserade av barnbarnens såpbubblor, och tävlade om vem som kunde fånga flest...

13 april - Storm i vattenglas & hönsmamma

Påsken är över och verkar ha varit lika solig och skön i hela vårt avlånga land. Vi är nog många som gått långa, härliga promenader med våra hundar och/eller legat på knä i trädgårdslanden och rensat & luckrat...
Vill bara inledningsvis skriva några rader om motionen angående hälsoprogram (med krav på känd HD-status hos föräldradjur) som antogs av årsmötet. Vår motion har satt igång stormar i några vattenglas, och i en del glas är vattnet idag dessutom riktigt smutsigt - sååå tråkigt och ledsamt tycker jag. Jag är övertygad om att var och en avlar efter det den/de tror är riktigt, och så kommer det kunna fortsätta vara även efter att ett eventuellt hälsoprogram är infört. Om man anser att gårdshunden inte lider av någon grad av höftledsdysplasi eller att det inte spelar någon roll att avla på föräldradjur med HD så kommer man även framgent att kunna följa sin övertygelse och få sina kullar registrerade - så vad är problemet? Om man har en övertygelse är det väl bara att stå för den även om, som i det här fallet, majoriteten inte tycker likadant?

"Aldrig är en gumma så fattig att hon inte kan föda en höna" lyder ett gammalt talesätt. Jag är väl varken gumma eller särskilt fattig, men det är ändå dags för höns igen bara för att det är så otroligt charmigt och produktivt med en flock hönor. Av alla de nyttodjur jag haft så är hönsen det djurslag som ger i särklass mest behållning med minsta möjliga insats. Nu är det ju förstås inte bara att gå till affären och inhandla x antal hönor utan det är en del som behöver förberedas. Efter att ha funderat på att bygga ett nytt hönshus så har jag kommit fram till att i stället ta halva vedboden i anspråk där det egentligen "bara" behöver isoleras, gjutas golv, sättas in fönster & dörr och inredas. Yngste sonen behöver lite extrainkomster så han kommer att få det hedervärda uppdraget att utföra ovanstående arbeten. Självklart måste det också finnas rasthagar där jag kan stänga in hönorna under växtsäsongen - vill ju inte ha mina land uppsprättade... Det kommer att bli en liten flock på 5-6 hönor och en tupp, men jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vilken av våra lantraser det blir - skånsk blommehöna? orusthöna? svensk dvärghöna? De flesta av våra svenska lantrashöns är starkt utrotningshotade och det känns extra roligt att kunna hjälpa till att bevara dem. Dessutom ruvar de flesta av dessa raser (till skillnad mot stordriftshöns) själva fram sina kycklingar vilket är en mycket trevlig bonus./Ewa

30 mars - Nostalgi och anatomi- & bedömningskurs

Efter att ha suttit på skolbänken hela helgen kliade det i kroppen så hundarna och jag tog en riktigt rejäl morgonpromenad i det underbara vädret och gick upp till torpet som barnen och jag bodde i under nästan hela 1990-talet och där en del av mitt hjärta fortfarande bor kvar. När jag köpte den lilla gården så hade huset stått öde i mer än 50 år, och bestod av två små ”lägenheter” på vardera ca 25 kvm. ”Lägenheterna” innehöll varsitt pyttelitet ”kök” helt i pärlspont med bara en vedspis och ett platsbyggt hörnskåp, och ett ”vardagsrum” med lerklinade väggar, pappspänt tak och en fattigmanskakelugn (samma funktion som en kakelugn men slammad i stället för klädd med kakel) – det var allt. Golvet var ett riktigt gammaldags skurgolv med plankor som i princip låg direkt på berget för det var ruggigt kallt på vintrarna och vi fick alltid ha tjocka sockor eller fårskinnstossor på oss. Det fanns ingen el framdragen, inget vatten, inget avlopp förstås utan bara utedass, ingen telefon (detta var innan i alla fall vi hade mobiler), ingen isolering och bara enkelglas i fönstren. Men det fanns en massa annat; små uthus, en jordkällare, en ladugård, ett urgammalt vårdträd i form av en lind, tystnad, orördhet, en sjö ett stenkast bort och mängder av charm och atmosfär! För en människa som jag med passion för gamla hus var det förstås a dream come through att hitta detta totalt oförstörda objekt! Så varsamt som möjligt fick vi så småningom installerat allt det där som en västerländsk människa anser som livets nödtorft, och till och med de då tonåriga äldsta barnen kunde trivas.
Som den bonddotter jag är fylldes naturligtvis torpet snabbt med inte bara de djur vi redan hade (hundar, katter, kaniner och hästar) utan även med grisar och höns. Jag har lagt upp en mapp i fotogalleriet (Inskannad nostalgi) med lite gamla papperskort på några av alla de djur vi haft genom åren, och bildkvalitén är usel men det känns ändå roligt att kunna visa några av dem på datorn. Om Yohanna varit här hade hon säkerligen kunnat få till dem mycket bättre. *skrattar* forts...

Yohanna med sin trogne följeslagare Scotty (1993)

Torpet (1992)

Hela helgen har Yohanna och jag varit på en anatomi- och bedömningskurs i Västra kennelklubbens regi med domare Nils Molin som lots. Nils har i mer än 40 år dömt hund och tillhör det 10-tal (eller var det ett 20-tal?! *s* - ibland är minnet bra men väldigt kort...) domare som har rätt att döma alla raser. I lördags var det mest teori och korvstoppning, men så här skriver Yohanna i sin blogg om söndagen och jag kan inte annat än hålla med:

”Oh, jisses, vilken rolig, intressant, lärorik och fullkomligt uttröttande helg! Jag och mamma har gått första delen (av fyra) i VAKKs "Anatomi & bedömning" med Nils Molin, och just nu snurrar branta kors och korta överarmar runt i huvudet på mig... Idag fick vi bedöma fem cocker spaniels, vilket var en mycket trevlig ras att handskas med. Särskilt kär blev jag (och många med mig) i en leverbrun liten unghundsflicka med charm till tusen, underbart uttryck (och för övrigt den enda med helt korrekta, åtliggande ögonkanter), härliga rörelser och kompakt kropp, trots att hon var ung. Det var för övrigt väldans svårt att faktiskt stå där bakom kritiklappen och få ihop något vettigt, men jag var förvånad över hur rätt vi (oftast) hade i våra bedömningar till slut! Det ska ju dock nämnas att vi hade lååång tid på oss för varje hund, och vi utnyttjade tiden till max med kläm, känn och mycket spring, så det hade kanske varit skam annars... *s* I sommar blir det till att titta på lite andra raser än de gamla vanliga, så att man får fortsätta träna ögat, och så går det förhoppningsvis lite lättare (och snabbare!) att döma på nästa träff som är i höst. =)”/Ewa

24 mars - Yohanna vid tangentbordet

Då jag äntligen haft helt ledig tid från skolan passade jag på att åka ut till mamma och hundarna och njuta av lite lantluft (inte för att luften är så illa i Mölndal, men ändå). Framförallt min Malva tyckte det var skönt att komma hit - nog för att hon älskar min uteplats, men mormors inhägnade "uteplats" på 3 500 m² är många snäpp bättre!! Min uteplats, bör kanske nämnas, är på 16 m²... *s*
Igår eftermiddag hann mamma med lite agilityträning i trädgården, medan jag tränade lydnad med Malva. Hallon är under upplärning, men jag måste säga att jag redan är imponerad av hennes lugn och hennes fokus. Vi kan ju hoppas att hon följer i alla sina framgångsrika agilitysläktingars tasspår på tävlingsbanorna så småningom (no pressure, mamma! *flinar*).

Idag sken solen underbart när jag vaknade och lusten att komma ut spred sig genom kroppen. Dock är inte sol = skönt väder, vilket vi fick erfara redan på morgonpromenaden... Bitande isvindar som var kallare än den kallaste vintervind i den kyliga luften. Huja. Hundarna verkade dock inte bry sig, utan skuttade lyckligt runt på ängen och letade utlagda leksaker. Det var med desto frusnare kroppsdelar jag hukade runt i gräset för att försöka fånga deras framfart på bild. Inte lätt med 33-34 cm höga gårdshundar i 70 cm högt gräs! Malva är inte särskilt stor hon heller, men eftersom hon kan flyga så är det lättare att få henne att fastna på bild. *ler* Alla hittade i alla fall varsin leksak till slut och vi kunde vända hemåt. Jag var lite bitter över att solen som skinit så snällt hela vägen till ängen (för att sedan genast försvinna när jag tog fram kameran!) nu tittade fram igen på vägen hem. Kunde den inte ha varit framme hela tiden, om den nu ändå skulle vara det?! Jag hade dock fått några hyggliga bilder ändå, så jag förlät den för den här gången.

Senare på dagen åkte vi en sväng till klubben. Mycket nyttigt även för de hundar som inte blev tränade! Och som vanligt påminns jag om hur det är - man tror att man behöver träna på A och B, men så visar det sig att det är C och D som inte fungerar!
Vi hann också med en fika med syster + systerson och då väcktes heta diskussioner angående varför det kan skilja upp till en månad på när påsk infaller. Vi satt på café så ingen dator fanns tillgänglig (hur har människor klarat sig utan datorer i alla
tider?!) utan en rundringning till människor vi trodde kunde veta påbörjades. Nada, noll och intet. Ingen visste! När vi sedan kom hem igen googlade vi, och delar gärna med oss av resultatet; påskdagen infaller första söndagen efter den fullmåne som infaller på eller närmast efter vårdagjämningen den 20 mars. Så nu vet vi det. *ler*
Idag bär det hemåt igen, och mamma och småhundarna får återgå till sin stilla lunk.../Yohanna

21 mars - Sol, vår och miljöträning i Slottsskogen!

Äntligen lite ljus och värme, och genast vaknar livsandarna till liv! Eftersom vi normalt sett bara lufsar (jag) och ränner (hundarna) runt ensamma i skogen så bestämde jag att vi idag skulle åka in till Göteborgs oas Slottsskogen och möta våren tillsammans med alla storstadsbor och dito hundar. Två av mina döttrar (Jill och Yohanna) + en pojkvän gjorde oss trevligt sällskap vilket innebar att vi var en liten mysig flock på fem fyrbenta & fyra tvåbenta. Vi strosade runt i ett par timmar bland glada människor, andra hundar, sälar, älgar, hjortar och massor av olika sorters vilda respektive tama fåglar vilket innebar en perfekt miljöträning för fem månader gamla Ambition/Leia. Jag imponerades av hennes totalt avslappnade attityd till allt hon mötte - enda gången hon hetsade upp sig var när det kom två småkillar som sparkade en boll mellan sig. Hon ville ju vara med och leka! *ler* Det är så himla kul att se hur väl våra gårdshundar anpassar sig till alla situationer! Som avslutning åkte vi hem till Yohannas nya lägenhet och invigde uteplatsen med en fika - helt underbart för framförallt hennes Malva att kunna ligga utomhus hela dagarna. Det var oxå väldigt skönt att kunna sitta en stund och prata utan att känna att vi störde Yohanna i hennes pluggande eftersom hon nu är ledig hela fem dagar efter tentan igår!!
   Hundarnas kurser har sedan några veckor tillbaka startat upp, och det känns fantastiskt roligt! All träning har legat på is under vintern, och jag trodde nog att det skulle ta ett tag för Humla att komma igång med lydnaden men det blev inga som helst problem. Hon kom ihåg allt hon lärt sig, och trots mörker och kyla (som det ju är på kvällarna fortfarande) så var hon glad och arbetsvillig i alla moment som vi tränade. Vi gjorde till och med en platsliggning i det frostiga gräset men då fick hon ligga på en fäll... man ska ju inte utmana ödet!
   Att träna agility med Hallon är en fröjd - hon fattar precis vad hon ska göra, och är inte rädd eller osäker på något hinder. Eftersom jag inte kört så mycket lydnad med henne ännu, och hon dessutom inte är "mattig" på samma sätt som Humla, är hon lätt att sända framåt vilket känns bra. Trots att hon i vardagen är intensiv och ibland frustrationsgnyr så har hon hittills inte sagt ett pip på träningen vilket jag hoppas håller i sig framöver.
   Jag förundras varenda dag över hur mycket nöje, tillgivenhet, glädje och kärlek hundarna ger!!/Ewa

Humla och Ambition/Leia är nyfikna på sälarna som simmar omkring i Slottsskogsdammen

Ambition/Leia med matte Jill spanar in fågeldammen

Sökarens tre gårdshundar undrar vart matte tog vägen!?

"Kolla in pärlhönsen!"

Hallon har intagit drottningposition i solen på Yohannas uteplats

Vackra, kloka Hallon!

16 mars - Årsmöte i Göteborg

Helgen har varit intensiv med uppfriskande norrbottniskt besök i form av Lena från Benzelias kennel med sin söta och charmiga lilla gårdshunds-Ipsi, och dessutom middag hemma hos mig på lördag kväll för ett gäng hitresta pratglada hundtanter - härligt! *ler med hela kroppen*
Igår var det så dags för rasklubbens årsmöte och för första gången hölls detta utanför Skåne vilket är en historisk händelse bara det. Ytterligare en milstolpe i klubbens historia måste nog sägas vara att vår motion om att rasklubben ska ansöka hos SKK om hälsoprogram med central registrering av HD-status på föräldradjur röstades igenom!! Ett jättestort TACK till ovan nämnda Lena för det förarbete hon lagt ner genom att ta fram faktaunderlaget, och ett minst lika stort TACK till alla er på årsmötet som hjälpte oss att rösta igenom motionen!! Alla är inte positiva till ett hälsoprogram och det blev en del diskussioner utan några egentliga motargument, men av det 50-talet personer som kommit till årsmötet var en klar majoritet ändå för vilket beslutet tydligt visar. Genom ett hälsoprogram förändras ingenting på kort tid, utan nu påbörjas ett långsiktigt arbete med att kartlägga utbredningen av HD för att sedan så småningom kunna utvärdera och fatta beslut om hur att gå vidare i avelsarbetet. Det känns otroligt skönt att första steget på denna långa vandring nu är taget!
Aktivitetsgruppen i Göteborg hade lagt ner hela sin själ i att få arrangemanget att flyta vilket det gjorde helt perfekt - TACK till er oxå!

Utöver diskussioner och beslutsfattande delades det även ut priser till de vinnande hundarna i de olika klasser man kan tävla i. Humla blev Årets Allroundhund 2008 och som pris fick vi ett vackert blomsterarrangemang, rosett, en säck hundmat och sist men inte minst en perfekt mini-Humla gjord i keramik av keramikern Gunilla Agronius! Humla & matte är jättestolta och niger & tackar allra ödmjukast!/Ewa

Humla blev Årets allroundhund 2008!

Foto: Jill
Ambition/Leia med mamma Humla

6 mars - Fint besök

I dagarna sex har jag nu fint besök av 4½ månader unga och helt underbara Ambition/Leia som går under arbetsnamnet Lilla Mu eftersom hon ser ut som en långbent kalv på grönbete när hon härjar runt *ler*. Hennes familj är på skidsemester, och då mer eller mindre tvingade jag dem att lämna Ambition/Leia till mig eftersom jag haft valpabstinens ända sedan hon och syskonen flyttade hemifrån. Första natten hade hon svårt att komma till ro och rände ut och in under täcket väldigt länge innan hon slutligen somnade, men nätterna därefter har varit lugna och sköna. Det märks att hon vuxit till sig i huvudet för hon är betydligt mycket mer sansad än för bara ett par veckor sedan då hon nästan körde slut på framförallt Humla. Nu kan hon ligga och sova långa timmar ihop med de stora tjejerna. Hon är befriande orädd (inte ens kompostgaller skrämmer henne... ), positivt inställd till allt och alla och hon talar hundspråk flytande vilket är skönt att se. Vi tar, för en valp, lagomlånga promenader i skog och mark, och man märker redan att hon är en gårdshund med karakteristiskt nyfiket nosbeteende; "Mmm, här luktar det gott - undrar vem som tassat runt i löven?" och "Yippie, här är det någon som kilat in mellan stenarna i röset, det måste undersökas!". Hon verkar stormtrivas ihop med sin gamla flock, och jag undrar om hon kommer att vilja följa med sin matte hem...
För övrigt så knatar dagarna på och blir tack och lov längre och längre - härligt!! Vi har kommit igång bra med träningen, och framför allt är det fantastiskt roligt att göra något på egen hand med Hallon som naturligt nog inte haft så mycket tid ensam med mig. Det känns riktigt lyxigt att ibland bara ha en hund att hålla fokus på! Humla återhämtade sig snabbt efter valparna, och är nu tillbaka i toppform - ska bli spännande att ställa ut henne i maj!
Nästa söndag den 15 mars är det årsmöte i rasklubben här i Göteborg, och vi hoppas förstås på en stor uppslutning! Det blir en del spännande motioner som ska upp till diskussion. Bland annat är vi sex uppfödare som lagt förslag på införande av ett hälsoprogram med central registrering avseende höftledsdysplasi. Jag tycker det är jätteviktigt att även icke uppfödare gör sin röst hörd i olika för rasen viktiga frågor. För er som är intresserade och tänker närvara så kan ni få dagordning och motioner etc hemskickade antingen via mail eller via snigelpost (kontakta ordförande Anders Sjöberg vars adress du hittar på www.gardshund.com ). Hoppas vi ses!/Ewa

Foto: Ewa
Humla, Ambition/Leia och Hallon myser tillsammans

22 februari - Snö och ôfsadrôp

Sjöarna har varit frusna länge, men äntligen fick vi lite snö här i västsverige vilket betydde att jag igår kunde knäppa på mig skidorna och ge mig ut på en tur med hundarna på isen. *ler nöjt* Det var verkligen helt underbart med vita vidder så långt ögat nådde, och hundar som lyckligt rusade runt så snön yrde! När vi vaknade i morse var det tö (är jag förvånad?), och senare på dagen kom solen fram med ôfsadrôp från tegelpannor och trasiga hängrännor som följd - underbart är som bekant kort...
Men å andra sidan var det förstås fantastiskt skönt även med den värmande solen *ler*. Plötsligt började det klia infernaliskt i fingrarna efter att få gräva i landen, och inspektera vad i trädgården som överlevt vintern och vad som frusit ihjäl. Jag tog fram min "blombibel", satte mig hyfsat påpälsad i solen på altanen med en kopp kaffe, läste på måfå och började drömma om nya planteringar och nya växter. Har en del ofullbordade projekt, och en del önskediton på gång.
Snart är det också dags att ta sig ut ur vinterns ide och sätta igång att jobba med hundarna. Har nu fått klart besked att det, med start i mars, blir agility- och fortsättningskurs i lydnad med Hallon, och tävlingslydnadskurs med Humla - gissa om jag längtar!!/Ewa

Yohanna kommenderade "vänta" - när hon sedan kallade in hundarna såg det i startögonblicket ut så här...

Yohannas alldeles speciella Banza

9 februari - Lyckad rabiesvaccinering

Äntligen kom Hallon upp på en godkänd titernivå så nu kan vi dra iväg utomlands, jag och vovvarna! Efter två sprutor med Nobivac hade hennes nivå bara gått upp till 0,3 vilket inte är tillräckligt då gränsen går vid 0,5. Jag vaccinerade ytterligare en gång och då med Rabisin, väntade 120 dagar till och nu är nivån upp på 4,5 vilket är kanon! Inte för att jag direkt vet vart/om/när vi ska åka någonstans, men kanske blir det utställning i Norge till sommaren. Och kanske, kanske, kanske en cykelutflykt till Skagen senare i vår. Jag köpte en cykelkärra till hundarna förra året, men fick inte gjort en enda utfärd så nu är det väl snart på tiden./Ewa

Balder kör 110 m häck över Russin

7 februari - Två levande frågetecken...

... ligger sedan en timme i sin biabädd, och jag ser i ögonvrån att de inte tar ögonen från mig. De har blivit påtvingade en time out då de ska begrunda vad som hänt, och inse att det i framtiden är säkrast att ALLTID lyssna på matte när hon kallar in dem.
Vi gick på promenad, hundarna sprang lösa över ängarna och plötsligt ser jag en hare ett femtiotal meter framför oss. Tyvärr hinner jag inte fånga hundarnas uppmärksamhet innan även de upptäcker harstackarn och sätter iväg efter den. Jag ropar in dem - ingen reaktion. Jag gör några tafatta försök att busvissla (just idag har jag förstås glömt visselpipan... *skäms*) - ingen reaktion. Iväg sticker alltså haren bort över ängen, korsar en liten väg och in i skogen, och efter följer mina olydiga hundar. Jag vet att detta är det svåraste som finns för en hund med minsta lilla jakt i sig, men det spelar ingen roll - det gör mig otroligt upprörd att de inte lyssnar, och jag kommer aldrig att ge upp mina försök att komma tillrätta med denna deras instinkt! Jag går efter, och någon minut senare har båda hundarna gett upp jakten och kommer tillbaka.
De flesta hundtränare menar att man nu ska bestraffa hunden genom att ta tag i halsskinnet och ruska, stirra den stint i ögonen och verbalt läxa upp den. Dels bär det mig emot att straffa på det sättet när de faktiskt ändå har återvänt, och dels har jag väldigt svårt för fysisk bestraffning hur den än ser ut. I Jan Fenells böcker har jag hittat ett sätt att korrigera som jag tror mer på (och som jag vid ett tillfälle för cirka ett år sedan använde på Humla när hon stack på ett djur och var borta i en kvart, och som höll fram till nu) - ignorering och därmed följande isolering från flocken. forts...

Hallon och Malva bollbusar

Turligt nog hann vi bara cirka en kvart hemifrån vilket gör det lätt att omedelbart vända tillbaka. Alltså - jag kopplar sammanbiten upp båda utan att säga ett ljud, och sedan får de gå bakom mig hela vägen hem. Det blir ingen dusch - trots att båda är vidrigt smutsiga - utan raka vägen in till bädden och "gå och lägg er". Hallon gjorde några tafatta försök att smita ur, men det räckte med en blick för att hon skulle fatta allvaret i min uppmaning om att stanna kvar. Det blir ett par timmars total ignorering från min sida, och jag ser att framförallt Hallon undrar vad i hela världen det är som händer; "Matte varken ser eller hör mig!??" När jag blir riktigt upprörd tror jag det sker något med min utstrålning som hundarna reagerar på - de märker att det är allvar.
Det som jag tycker är positivt med den här metoden är att jag slipper använda våld, hårda ord eller hög röst. I stället gör jag det som hunddjur är allra mest rädda för - jag utesluter dem från vår gemenskap. Det känns så klart inte alls trevligt, och efter bara en stund smälter mitt tillfälligt ishårda hjärta. Därmed rinner även upprördheten av mig, men det är bara att hålla ut så länge som jag bestämt mig för. Tyvärr måste det ibland i hundens värld, såväl som i människans, bli konsekvenser på ett visst beteende... Att inte vara på talking terms med mina hundar är fruktansvärt, och när återföreningen slutligen sker känns allt helt underbart!

~*~*~*~*~*~*~*~

Senare på eftermiddagen går jag tillbaka till samma ställe med hundarna en och en, och tränar inkallning en lång stund med massor av lek och belöningar. Som jag skrev inledningsvis ska det ju liksom löna sig för hundarna att alltid välja matte före allt annat! *ler* Dagen avslutas sedan med att de får varsitt smaskigt märgben, och att jag unnar mig en semla trots att jag satt mig själv på lågkolhydratdiet.../Ewa

5 februari - Padda på vintervift

Foto: C-A Andreasson
Så läcker - här kan vi snacka brottarbred bringa!

Jag kan inte låta bli att delge er några riktigt fräcka bilder. Strax efter nyår var en av mina bröder nere vid sjön och åkte skridskor då han fick syn på en padda som kom promenerande på isen. Enligt Naturhistoriska riksmuseet så övervintrar paddor på frostfritt djup och kommer inte fram förrän vårsolen börjar lysa i april någon gång. Paddan är ju dessutom ett nattaktivt djur, så vad sjutton den gjorde på isen en vinterdag (visserligen med någon plusgrad) kan man fråga sig... Men visst är den söt!?/Ewa

Foto: C-A Andreasson

Foto: C-A Andreasson
Här ser man hur imponerande stor den faktiskt är!

29 januari - Ett gott skratt

Det är inte klokt så mycket glädje och så många goa skratt man får när man har (gårds)hund! Som igår kväll till exempel.
Leia var tillbaka, och den här gången skulle hon stanna länge eftersom matten låg magsjuk och varken kunde ta hand om barn eller vovve. Allteftersom timmarna gick så stabiliserades flocken, och lilla Leia var inte fullt så energisk som senast hon var här. Hon och de stora hundarna lekte och hade trevligt både ute och inne, de åt kvällsmat tillsammans och till slut var det sängdags. Väl upp i sovrummet släppte jag ner Leia på sängen och hon yrde runt som en snöflinga i vinterstorm; under täcket, över täcket, fram och tillbaka så kuddarna rök. Under tiden hon höll hov så stod Humla och Hallon totalt förstenade i sängändan och tittade ömsom på mig och ömsom på Leia. Jag är 100 procentigt säker på att om de kunnat tala så hade de sagt; "Men herregud, det kan inte var sant - ska hon SOVA HÄR OCKSÅ!???" Jag blev så full i skratt av deras miner, och tänkte att den här totalt odramatiska glädjestunden säkert förlängde mitt liv med flera timmar!/Ewa

26 januari - Energisk valp

Mor & dotter

Oj, oj, oj vad jag hade glömt hur det är att ha en superenergisk gårdshundvalp här hemma... ändå är det bara ett drygt år sedan Hallon kom in i vårt liv. Vad jag däremot inte glömt är hur underbart mysiga de också är - det är verkligen helt otroligt vilket selektivt minne jag har. *skrattar*
Vaknade i morse med sprängande huvudvärk och blytunga ben, och orkade knappt masa mig upp ur sängen och nerför trapporna. Hade lovat ha Leia hela dagen när matte J skulle till shoppingparadiset (hennes, inte mitt) Ullared och göra slut på hela sin månadspeng. Uppenbarligen har lilla Leia ännu inte lärt sig hur man beter sig när en matte inte mår riktigt bra, utan hon virvlade i vanlig ordning runt i huset och hängde sig i öron & svans på Humla samtidigt som hon lät som ett vrålande lejon. Snälla Humla gjorde sitt bästa för att underhålla dottern, medan Hallon med skrämd blick tog sin tillflykt till mitt knä där hon ålade sig upp med tassarna runt min hals och huvudet mot min kind som om hon ville gömma sig för det lilla odjuret. Jag fick då berätta för henne att hon var precis likadan när hon var i Leias ålder - i en plötslig flashback påmindes jag nämligen om hur hon och Humla höll på dagarna i ända i flera månader efter att Hallon flyttat in. Ibland fick jag nog och särade på dem genom att sätta upp kompostgaller mellan hall och kök, och så fick de turas om att vara med mig. Den metoden fungerade dock inte på Leia som tog saken i egna händer (eller i egen mun) och försökte bita sig igenom gallret samtidigt som hon skrek ut sin förtvivlan över att tvingas bli separerad från flocken. Mesiga kennelmatte kunde i sitt ömkliga tillstånd förstås inte stå emot, utan Humla & Hallon fick komma tillbaka in i köket igen och i stället gick vi alla och lade oss i soffan - DET passade den lilla prinsessan, och en liten stund sov vi gott allihop.
Turligt nog känner mina hundar sin matte ganska väl vid det här laget, och pockar inte på någon större uppmärksamhet eller ställer krav på den sedvanliga långpromenaden när jag är sjuk - åtminstone inte när det är tillfälligt. De nöjer sig med att leka jage i trädgården, gnaga på märgben och (trots utebliven mer omfattande fysisk aktivitet) uppför sig som fina damer inomhus genom att hålla sig hyfsat lugna. Som belöning ska de få gå en kortare koppelpromenad senare idag. Lilla Leia åkte slutligen hem, och matten rapporterar att hon sovit som en stock sedan hemkomsten.../Ewa

22 januari - La Bohème

När jag går på opera händer det något inom mig; jag känner en enorm glädje välla upp, och det där kolsyrebubblet kan stanna kvar i många dagar. Jag blir liksom helt uppfylld. Igår såg jag Puccinis Bohème på Göteborgsoperan i en välspelad och bra uppsättning med duktiga sångare, men föreställningen lyckades den här gången inte locka fram en enda tår hos mig... När arior framförs och när sångare och orkester tar i från tårna brukar tårarna rinna som hos den mest professionella gråterska i antikens Rom, och det gör rent fysiskt ont i hjärtat av alla känslor som väcks; glädje, sorg, melankoli, lycka, förundran. Och beundran över hur mycket kraftfullhet en människonatur kan uttrycka utan några som helst hjälpmedel - fantastiskt! Men som sagt, inte idag - inte ens i Mimìs eller Rodolfos välkända arior. Trots utebliven känslostorm blev det ändå en mycket trevlig kväll med gott att äta i pausen, och tillfälle att lufta klänning och högklackat. Det blir ju inte så ofta nuförtiden... *ler*/Ewa

19 januari - Vardagsliv med harjakt

Så är då alla helger över, och det är bara hundarna och jag igen - jätteskönt att återgå till sina vardagliga rutiner, men också tomt förstås. Det känns som att den samhörighet Humla, Hallon och jag hade innan Humla blev dräktig har blivit om möjligt ännu starkare nu när valpperioden är över för den här gången och Humla har blivit sitt gamla jag igen. Jättemysigt! Trots att det enligt almanackan och en del minuskalla dagar fortfarande är vinter så märks det ändå att det vänt. Dagarna blir längre och ljusare - vissa dagar när det varit sol och plusgrader (!) har jag fått riktiga vårkänslor.

Nej, jag har inte blivit tokig, men när jag satt och letade bilder dök den här buketten upp, och jag greps av en sådan otrolig längtan efter ljus och värme att jag inte kunde motstå att lägga ut den som en påminnelse att även efter en lång vinter kommer en vår...

På alla promenader jobbar jag mycket med Hallon som gärna ger sig av på utflykter på egen hand, men hon är mycket duktig och kollar hela tiden var jag och Humla befinner oss. Utom idag då... Vi gick över en äng där Hallon sprang lös men Humla var kopplad eftersom jag vet att det finns hare just där. Efter att vi gått en bit tyckte jag att Hallon kommit liiite för långt bort, så Humla och jag gick in i ett buskage för att gömma oss (jag gör så ibland för att hundarna ska förstå att det är säkrast att hålla koll på matte så att hon inte försvinner). En meter till vänster om mig skvätter en stor hare upp som Humla inte ser, men Hallon som är på väg in till oss möter den så att säga öga mot öga och yippie - en LEKSAK tänker Hallon! I 200 knyck sticker haren före och Hallon efter som en oljad blixt bort över fälten. Jag tar till det stora artilleriet i form av visselpipan (=krav på att komma in som ni kanske minns) och ber en bön att det ska fungera - jag har ju hittills inte kunnat prova den i en vass situation som den här. Jodå, hon kommer tillbaka men inte vänder hon på en femöring när hon hör signalen utan en stor vid sväng blir det allt innan hon helt överlyckligt skuttande kommer fram och vill ha sin bollbelöning. Jag är ändå nöjd för vilken hund med minsta lilla jaktinstinkt skulle kunna säga nej till en sådan lockande frestelse som en livs levande hare mitt framför ögonen? *skrattar gott*

Foto: Charlotte
Undrar om det är kompisen Holly som drar i andra ändan på Russins lekstrumpa?

Jag får kontinuerliga uppdateringar om hur det går för valparna, och varje gång hugger det till i hjärtat av saknad men också av stolthet eftersom de nya mattarna och hussarna är sååå nöjda med sina hundar. Det är ju precis det man önskar som uppfödare - att allt ska bli bra och trevligt, och att valparna ska älskas som de personligheter de är. Leia träffar jag förstås ofta men nu är det länge sedan jag fick ha henne ensam. Idag är hon i alla fall här eftersom J börjar jobba innan sambon hinner hem. Hon älskar att träffa mina hundar (och de henne), och det är så gulligt att se hur hon följer Humla & Hallon som en skugga när de patrullerar trädgården och kollar av alla lukter - Leia gör exakt likadant! *ler* Att hon är otroligt lik Humla till utseendet blir ibland riktigt skrattretande - när de sprang på led utmed staketet idag ser jag att hon till och med lyfter sina framben på det karakteristiska sätt som mamma Humla gör. *ler*

Foto: Ewa
Med stor entusiasm tar sig Leia an ett märgben

Om ett par veckor kommer vi, om inget oförutsett inträffar, att ha en improviserad valpträff här hemma hos mig då vi alltså får träffa alla tre. Det ska bli så otroligt spännande att se hur de vuxit - det kommer ju då att vara nästan 1½ månad sedan de flyttade, och kanske känner jag inte igen dem!?/Ewa

Foto: Ewa
Trion sover gott efter flera timmars lek

7 januari - Hur skriver vi dansk/svensk gårdshund?

I olika sammanhang har det ibland diskuterats hur dansk/svensk gårdshund egentligen ska skrivas; dansk/svensk gårdshund, Dansk/svensk gårdshund, Dansk/Svensk gårdshund eller Dansk/Svensk Gårdshund. Det kan tyckas vara en ren bagatell men om man, som jag, är språkintresserad så är det ändå kul att veta hur det egentligen ska vara. Min åsikt har varit, utan att ha haft reella belägg för det, att rasens namn ska skrivas dansk/svensk gårdshund eftersom dansk, svensk respektive gårdshund i inga andra sammanhang (utom när det står först i en mening förstås...) skrivs med inledande versal. Det är också så vi skriver i rasklubbens tidning Gårdshunden, och när Yohanna nyligen fyllde år fick hon boken ”All världens hundraser” av René Willes. Här kommer ett utdrag ur bokens inledning som bringar klarhet i vad som egentligen gäller:

”I Sverige skrivs hundrasers namn med liten begynnelsebokstav även när de innehåller egennamn (t ex parson jack russel terrier). Det härrör från ett beslut som togs på 1960-talet av dåvarande Nämnden för svensk språkvård, som därmed bekräftade att hundrasers namn inte är egennamn och därför ska skrivas med gemener. I svenska språknämndens skrivregler (år 2000) hävdas därutöver att beteckningar för växter och djur, däribland raser, inte är egennamn och således skall skrivas med liten begynnelsebokstav.”

Då kan vi lägga ytterligare en kunskap till onödigt-vetande-banken! *ler*/Ewa

6 januari - Ingen succé

Utställningen idag blev ingen succé men sånt är livet. Hallon var enda unghunden och visade sig jättebra i ringen men var dock inte bekväm på bordet. Hon fick ett blekt andrapris, och inget CERT delades ut i tikklassen. Ju mer man ställer ut desto tydligare blir det att det är ett lotteri (om man inte har en näst intill perfekt hund), vilket är en värdefull insikt att ha i bakhuvudet även när det går "bra".
Jag har aldrig varit överdrivet attraherad av utställning, men det är ett väldig trevligt tillfälle att träffa andra uppfödare och övrigt hundfolk man känner.
Til syvende og sidst är det också precis samma härliga, underbara hund jag har med mig hem (med eller utan rosetter) som jag hade med mig dit! *ler*/Ewa

5 januari - Rasmonter & rasparad

Hundarna & jag i vår fina rasmonter en stund innan mässan öppnar kl nio och folk väller in

Det har varit bråda dagar sedan långt före jul med långa, kyliga (äntligen!) hundpromenader, middagar och spelkvällar med släkt & vänner och Pippi-teater med barnbarnen. Från och med i lördags har dock den mesta tiden spenderats på Svenska Mässan i Göteborg och utställningen My Dog.
I lördags satt Yohanna & jag med Humla & Hallon i rasmontern på förmiddagen vilket, som vanligt, var jättetrevligt. Det är sååå många människor som är intresserade av DSG, och som kommer fram och ställer frågor om hur stora de blir, om de är bra familjehundar, vad som skiljer dem från jack russel etc. Det känns verkligen otroligt roligt att få sitta där i montern som representant för vår härliga ras!

På eftermiddagen var det dags för Hallon att representera DSG i rasparaden som alltid går i stora finalringen. Yohanna visade, efter intensiv övertalning från min sida..., upp henne och det med bravur - TACK! Hallon hade inga som helst problem med den stora publiken, allt oväsen eller speakerrösten som berättade om rasens ursprung osv. Hon knatade på, ställde sig snyggt och uppförde sig jätteduktigt!
Idag, måndag, sitter Yohanna & Hallon i rasmontern igen, och i morgon är det dags att ställa ut Hallon. Det blir första gången för henne i unghundsklassen, och jag hoppas förstås att det kommer att gå bra (allt bättre än ett andrapris = bra)./Ewa

Foto: Ewa
Hallon gillar definitivt att posera, och med lillmatte Yohanna i andra ändan av snöret kan det inte bli annat är bra.

Alla foton är tagna av Yohanna om inte annat anges, och får inte användas utantillåtelse av oss