MINIDAGBOK

Här skriver vi sporadiskt om smått och stort som händer,
och som inte har en naturlig plats på någon av våra övriga sidor.

~*~*~*~*~*~*~*~

Jan - juni 2009
Juli - dec 2009

2008

   

Vi önskar uppfödarkollegor, DSG-ägare och andra hundbekanta
ett riktigt Gott Nytt (hund) År!

Yohanna & Ewa

~*~*~~*~*~~*~*~~*~*~

29 december - Planer för 2009

Juldagspromenad i dimma och vackert motljus

Det känns skönt att summera, lägga det gamla året 2008 till handlingarna, lyssna till nyårsklockornas klang och se fram emot ett nytt fräscht 2009!
   Vi har ett spännande år framför oss, och hoppas förstås att vi alla, både två- och fyrbenta, får vara friska och krya. Att man inte ska räkna ut något är väl känt, men en grovplanering för i första hand våren och sommaren måste ändå göras.
   Efter att ha haft några lugna höst- och vintermånader med dräktighet och valpar kommer det nu att bli fantastiskt roligt att få börja träna och tävla igen. Det finns inget som går upp emot den kontakt man får med sin hund genom att arbeta tillsammans – i stort som i smått! Att vi ställer ut och tävlar är förhoppningsvis även intressant för potentiella valpköpare som genom detta kan få en uppfattning om vad de kan förvänta sig av våra uppfödningar både vad gäller utseende, temperament och förmågor. Dessutom har rasen som helhet en sådan härlig bredd som vi tycker ska visas upp och användas på så många olika sätt som möjligt!
   För Yohannas och min del så kommer vi att fortsätta utbilda oss eftersom det alltid finns massor av nya, intressanta saker att lära - teori och praktik måste få gå hand i hand, och berika varandra.
   Kalender för år 2009 hittar du under länken PLANER.

~*~*~*~*~*~*~*~

23-24 december - Filosoferar i mörkret/Traditionell jul

                                                                                                                                                                                         Foto: Ewa

Filosoferar i mörkret

Det är dan före, eller rättare sagt kvällen före, dopparedan. Sedan klockan fem i eftermiddags har vi varit strömfria, och jag skriver för första gången på väldigt länge för hand – känns underligt. Och vilken tid det tar…
  Yohanna, jag och hundarna går en promenad. Det är en klar kväll med fem minusgrader – när det är så här kolsvart är stjärnhimlen så fantastiskt tydlig och underbart vacker! Vi kan inte särskilt många stjärnbilder och på vinterhalvårets himmel känner vi bara igen Cassiopeia, Plejaderna, Orions bälte och Karlavagnen.
   Laxpatéerna har hunnit stå i ugnen ungefär en halvtimma innan strömavbrottet så de lyckas bli klara genom att få stå kvar lite extra länge, men någon griljering på skinkan lär det inte bli. När vi gick ut med hundarna var vår förhoppning att det skulle vara ljust när vi kom tillbaka men så icke. Alltså gör vi det vi kan av allt som planerats, och sedan sätter vi oss en stund i biblioteket, dricker (kall) glögg, äter en smörgås med ljummen paté och en massa julgodis. Jag blir alltid lika förundrad över hur härligt tyst det blir utan elektricitet; ingen radio, ingen kyl & frys som surrar, ingen TV eller dator som ”kräver” min uppmärksamhet. Och så älskar jag det mjuka, varma ljus som blir av stearinljus och fotogenlampor man måste tända. Det blir så lugnt och fridfullt.
   Tankarna gör sig liksom hörda och sveper iväg på filosofiska vägar – tänk vad vi civiliserade människor i 2000-talets värld konstant översköljs av buller och intryck all vår vakna tid. Det är väl inte konstigt att många drabbas av stressrelaterade sjukdomar… För att inte tala om barnen – hur bra kan det vara för små växande människor att hela tiden bombarderas av ljud från dataspel, I-pods, mobiltelefoner, TV etc etc? Kanske vore det nyttigt för oss alla med en elfri dag i veckan? Nej, jag förstår också att det inte fungerar men kanske borde vi återinföra söndagen som vilodag då vi slipper shoppa, se på TV, svara i telefoner eller vara uppkopplade mot Internet. Söndagar då vi bara kan umgås och prata med varandra, spela spel, läsa högt ur långa kapitelböcker, gå ut med barnen i naturen och grilla korv över öppen eld och bara TA DET LUGNT. Skulle vi inte alla bli mer harmoniska?
   Nu är klockan 23.15 och ännu ingen ström så jag får nog ge upp och krypa till sängs med hundarna. Det börjar bli lite kyligt i huset, men vi kommer att hålla värmen under duntäcket så oss går det ingen nöd på. Det får som sagt var bli en julafton utan griljering på skinkan, men förhoppningsvis återvänder elen under natten så att det i alla fall blir tomtegröt till frukost då alla barn och barnbarn kommer hit. Annars får jag väl tända i köksspisen och koka gröten där. *ler*/Ewa

Lugnet före stormen...

Traditionell jul

Strax efter midnatt återvände ljuset, och så blev det då Julafton igen. Så mycket tradition med glädjefull förväntan, välkänd mat på bordet och varm gemenskap. Kan inte låta bli att fundera över högtiden då vi fortfarande träffas och firar som vi gjort sedan jag var barn. Av människorna som var med då är det naturligtvis bara några enstaka kvar idag, men många nya har kommit till. Platsen är dock densamma – mitt barndomshem som mina bröder nu äger och bor på, och där även våra föräldrar bor kvar. Syskonbarnen är nionde generationen på gården!
   Mina barn och barnbarn kommer hem till mig på julaftons morgon och äter risgrynsgröt varefter vi delar ut julklappar och har några hyfsat lugna timmar. Därefter åker vi upp till mina föräldrar och bröder där vi äter gemensam jullunch. Jag känner mig väldigt tacksam över att mina föräldrar fortfarande vill och orkar ta emot mig, min stora familj inklusive min förste man och tillika barnens far (plus vartannat år även hans nya sambo), och mina bröder med likaledes stora familjer. Vårt julbord är som ett doftande museum - ett vackert uttryck som jag har lånat från folklivsforskaren Bengt af Klintberg - där alla som deltar bidrar med något. Gammelmormor läser julevangeliet och påminner oss om varför vi egentligen firar jul, och så sjunger vi alla julsånger vi bara kan komma på. Finaste inslaget i år är när alla kusinerna (mina & mina bröders barn alltså) växelvis läser Viktor Rydbergs "Tomten". Det är varmt, ljudligt och fullt av liv eftersom det alltid finns småbarn, och mitt i det organiserade kaoset strosar hundarna omkring och bara myser.
   Nu är jag nyss hemkommen och ska snart inta horisontalläge i soffan med ett glas glögg (varm den här gången…) och en korsordstidning. Jag är tjock om magen som en julgris, och hundarna ligger redan lyckligt hopkurade & utmattade bland kuddarna. Försjunker en stund i varma tankar på mannen jag älskade, och som nu finns i ett annat paradis. Guud vad jag ändå är privilegierad – och tacksam över min älskade familj och mina älskade hundar!/Ewa

Dotterdotter N läser, i väntan på att tomten ska komma, högt för oss andra ur en Pettsonbok.

Äntligen är han (eller hon?) på ingång!!

Pojkkusinerna var de enda som ville krama tomten...

"Titta, jag hittade en liiiten julklapp - den måste vara till mig som är minst!"

Bedårande söta Leia som är sin mamma upp i dagen

Även små paket är uppskattade & spännande

Här snackar vi attityd...

Nu har vi anlänt till "lunchrestaurangen" och gammelmormor har alltid en massa tomtar i sitt kök!

 

En tomte till - undrar vad han har i sin säck?!

Leia är trött och det finns alltid någon som vill ha henne sovande på sig - här en av mina brorsdöttrar

22 december - Reflektion

Sammanfattning av tiden med vår första kull gårdshundar

Valplådan, hagen, minihalsband, koppel och valpleksaker är undanplockade - ingenting här hemma påminner längre om att vi haft en kull valpar. Inte ens små bitmärken på kroppen eller trasiga stolsben... Humla hade en jobbig kväll och natt då hon periodvis gick omkring som en osalig ande i hela huset och sökte sina barn. Ibland satte hon sig under skrivbordet (varför just där!?) och gnydde vilket var helt hjärtskärande att se, men ingenting jag gjorde kunde få henne lugn. Inte förrän framåt tidig morgon lade hon sig slutligen ner och somnade på min arm.
   Jag har levt med hund sedan jag var bebis, och trots att jag haft sporadiska kullar under 70-, 80- och 90-talen så har det ändå känts som första gången. Det har varit helt fantastiskt att få följa Humlas första kull, och det är nu både sorgligt och härligt att släppa iväg dem till deras nya hem där jag vet att de kommer att få det superbra! Humla har varit en kärleksfull, omtänksam och underbar mamma som tagit hand om sina barn på ett imponerande sätt. Hon har diat fram tills nu (mindre & mindre för varje dag), hon har gjort upplägg från vecka sex och har lågmält men bestämt fostrat de små. Vi hoppas på att kunna ta en ny kull på Humla så småningom när Balder, Leia och Russin vuxit upp, och vi ser hur de utvecklats.
   Att ha valpar och barn har många paralleller tycker jag. Man ser dem födas, man knyter an, matar, torkar kiss, lär dem alla färdigheter de behöver kunna och ger – och får förstås - massor av kärlek. Men den största likheten är nog ändå att man bara har dem till låns, och när de är stora nog får man släppa taget och låta dem gå vidare för att älska och bli älskade av andra än mig. Det är ändå på något vis enklare att inse att en 20-årig människovalp på 1.90 faktiskt behöver flyga iväg, än att tänka detsamma om en liten åtta veckors söt hundvalp. I mitt hjärta bor de alla kvar för alltid!
   Det kommer att bli otroligt spännande att få följa våra valpar och se hur de blir som vuxna hundar. Jag och Yohanna har gjort allt vi kan, för att det vi kunnat påverka ska bli så bra som bara är möjligt.
   Lycka till Charlotte & Niklas med Russin (Aforism), Siv & Christer med Balder (Aspekt), och Jill & familj med Leia (Ambition)!

Valpdagboken avslutas förstås nu men länk till den finns från A-kullens sida. Rapporter om valparnas fortsatta liv kommer att hittas här i vår minidagbok alternativt på valparnas egna sidor - hoppas ni som läst våra rader under de gångna två månaderna har funnit det nöjsamt.

Nu går vi vidare och ser fram emot vårens kurser, tävlingar och utställningar!/Ewa

Humla nio veckor efter valpningen och alla barnen har nu flyttat

27 november - Kvällshimmel

                                                                                                                                                                                                                                         Foto: Ewa E Godwin

Går ut med hundarna i novemberskymningen och möts av det här fantastiska ljuset i väster! Ord är överflödiga.../Ewa

23 november - Istid

Eftersom jag är en utpräglad utomhusmänniska är november månad med dygnetruntregn, rusk och mörker inte direkt my cup of tea. Jag längtar våldsamt efter högtryckskalla dagar med rimfrost eller snö, klar luft och vinterblå himmel då man liksom kan smaka på luften man andas in. Sådana dagar är ganska sällsynta hos oss här på västkusten, men gör mig lycklig när de behagar dyka upp. Idag blev en sådan dag, och Yohanna och jag kunde ta en härligt lång promenad med hundarna i naturreservatet längs Säveåns dalgång. Som jag skrivit tidigare är reservatet vackert oavsett årstid./Ewa

  

På trädgrenarna som hänger ner över forsen bildas vackra isformationer

På väg hem

Även Humla & Hallon gillar torrt och soligt väder trots att det är lite kallt

20 november - Uppfödarutbildad och uppfödare!

Hämtat från Yohannas blogg (19/11):

Så var man då uppfödarutbildad! Igår var sista tillfället på den sista kursen i SKKs uppfödarutbildning som jag gått sedan i februari (mamma kommer att gå sina två sista kurser nästa gång de går om ca ett år). Det har varit bland det roligaste - och inom hunderiet mest lärorika - jag gjort i mitt liv! Att få träffa andra hundtokar som oxå tycker att hundprat är det mest givande man kan tala om när man väl ska öppna munnen. Alla med egna erfarenheter av just sina raser, sina hundar, sina parningar, sina valpningar och sina valpköpare vilket gjorde kursen superkul. Det faktum att alla haft olika raser har gjort det hela extra spännande, för oftast träffar man ju bara folk med samma ras som en själv. Dessutom har det varit en enorm tillgång att flera av deltagarna hade lång erfarenhet av hunduppfödning - allt vi frågade om hade de varit med om!

Presentöppning sista kvällen hemma hos Gertrud

Gertrud, som hållit i cirkeln, har varit en klippa som stått ut med vårt kackel, och som aldrig någonsin fått en att känna sig dum över frågor eller funderingar någon haft, utan alltid uppmuntrat oss och glatt svarat på allt! Hennes kunskap känns outtömlig, och jag tänker så här i efterhand att vi hade en himla tur som fick Humlas första kull när vi hade tillgång till Gertrud och tisdagsträffarna... Tänk vad lite vi visste innan, och ändå är vi inga blåbär utan har haft familjehundar i hela våra liv. *ler*
   På vägen hem kändes det så fruktansvärt tomt och sorgset i bröstet. Det är över... Alla kurserna är avklarade. Alla böckerna lästa från pärm till pärm. Bevisstämplarna från varje delmoment är tryckta i ett litet häfte. Det känns inte alls kul eller tillfredsställande. Jag vill ju inte att det ska vara slut... Men, men jag får förhoppningsvis komma tillbaka i februari och prata när genetiken går igen (Gertrud har bett Yohanna komma tillbaka eftersom hon är så intresserad och duktig på just det ämnet/Ewas anm.)  - vilket är en liten tröst. Och så kommer hela gänget att ses på My Dog förstås!
   TACK Gertrud och alla underbara deltagare för det här året!!!

På tal om uppfödarutbildad så passar det ändå ganska bra just idag, för nu står jag (och mamma förstås) nämligen för första gången registrerade på SKKs Hunddata som "Uppfödare" - valparna har nämligen blivit registrerade! Det fanns inte en chans att hålla tillbaka tårarna när jag läste valparnas namn efter vårt kennelprefix på Hunddata, jäklar vad glad och STOLT jag kände mig!! Det känns som om det gått många fler år än vad det egentligen har sedan mamma frågade mig om vi skulle starta en kennel ihop. Så mycket som har hänt sedan dess, så mycket vi har genomfört, drömt om, hoppats på, oroat oss för... Och nu står det där - "Sökarens Aspekt", "Sökarens Ambition", "Sökarens Aforism". Vår första kull, och utan minsta tvekan starten på något som kommer att vara en mycket stor del av mitt liv ända till den dag då jag får återse alla mina hundvänner vid regnbågsbron... Jäklar vad häftigt det är!!//Yohanna

13 november - RAS

                                                                                                                                                                                                                                            Foto Ewa E Godwin
Vaknade till en lätt dimmig morgon med fantastisk fullmåne!

Rubriken innebär inte att jag kommer att göra ett inlägg i den pågående debatten om lågkonjunktur och världens börsRAS. Det blir inte heller någon rapport om att det skett något nytt jordskredsRAS som i Surte 1950 eller i Tuve 1977. Nej, det ska handla om Rasspecifika Avelsstrategier.
   Rasklubben utarbetade 2003 det första RAS för dansk/svensk gårdshund, och vart femte år ska det här dokumentet följas upp, utvärderas och eventuellt arbetas om. Jag har fått förtroendet att tillsammans med flera andra göra den här uppföljningen, och eftersom jag är relativt ny i rasen kommer min uppgift till största delen att bestå i framtagande och sammanställande av data, statistik etc som därefter ska stötas och blötas i gruppen. Sedan ska vi gemensamt försöka dra slutsatser av de gångna åren, och därefter utforma nya delmål för de kommande fem åren. Det känns sååå spännande, och blir förhoppningsvis ett för rasens utveckling viktigt arbete!
   Men än viktigare är att du som är uppfödare, eller bara allmänt avelsintresserad, tar del och lämnar dina synpunkter till avelsrådet! Det är inte meningen att bara ett fåtal ska sitta och bestämma över framtiden utan alla har en rättighet och ett ansvar att framföra sin åsikt. Alltså – läs igenom RAS-dokumentet som finns på www.gardshund.com under fliken ”Avelsarbete” och fundera sedan på vad just du tycker är viktigt för morgondagens avel!/Ewa

24 oktober - Flytt och höst-Hallon!

Hallon som älskar att leka med, och äta på, alla äpplen som ständigt faller ner på marken

Har skapat en ny länk till A-kullen (under knappen Kullar/A-kullen) dit jag flyttat allt vi skrivit om valparna hittills, och som tidigare legat här i minidagboken. Så småningom kommer varje valp att få en egen sida (kanske kul för de blivande köparna?) där man kan följa deras utveckling och uppväxt här hos oss. Även parningen och dräktigheten hittas nu under samma länk.

Det svåra beslutet om vilka som skulle få en valp är nu fattat vilket känns skönt! Vi är helt övertygade om att våra små älsklingar kommer få det hur bra som helst hos våra utvalda som bara känns SÅ rätt! Aspekt kommer att hamna i Fjällbacka hos Siw och Christer, och tjejerna flyttar så småningom hem till Charlotte och Niklas i Uddevalla respektive till min dotter och hennes familj./Ewa

     

Underbara höst!

16 oktober - Omväxling och borreliaeländet

Omväxling kan man lugnt säga att vädret för närvarande bjuder på. Gick ut i härlig höstsol men en bit bort över ängarna såg jag kolsvarta moln dyka upp i horisonten. Inga problem tänkte jag, de tar nog en stund på sig för att nå hit, men shit vad snabbt det gick! Jag hann knappt tänka tanken klart så var ösregn och kraftiga vindar över oss. Vi gick ytterligare en liten bit, jag släppte Hallon en stund och sedan blev det sakta jogging hem i motregn vilket ingen av oss tyckte var så där jättemysigt. Väl hemma blev det en varm dusch och frottering av små blöta vovvar och sedan i med alla mina kläder i tvättmaskinen. Underbart att ha ett varmt hem att komma in i - något att vara tacksam över. :-)

14 oktober

På tal om absolut ingenting så lyssnade jag på Vetandets värld igår kväll som handlade om hur kontinenterna flyttat runt i princip ända sedan jordens uppkomst för flera miljarder år sedan - vid flera tillfällen har alla kontinenter suttit ihop i en enda del. Den första superkontinenten kallades Nuna eller Columbia och uppstod för ca 2 miljarder år sedan, den andra, Rodinia, för ca 1 miljard år sedan och den senaste, Pangea, bildades för 200 - 300 miljoner år sedan. Västsverige utsattes under Rodinia för en kontinentkollision, och forskarna tror att vi stötte ihop med land som idag ligger på nordamerikas östkust. Att de berg som bildades vid vår kollision inte längre är särskilt höga beror på att det är så länge sedan de uppstod, och att berget delvis vittrat bort men dessutom hyvlats av av flera inlandsisar.

Vet ni förresten hur Himalaya bildats? Det visste inte jag, men för 50-60 miljoner år sedan (ganska nyligen alltså...) lossnade Indien, som består av en egen liten platta, från Afrikas kust och for snabbt iväg norrut mot den euroasiska plattan. När Indien nådde fram ledde krocken till att plattorna pressades samman och Himalaya uppstod. Att Himalaya fortfarande är så högt beror dels på att berget inte hunnit vittra ner och dels på att den indiska plattan fortfarande rör sig snabbt så att bergskedjan växer med 5 cm per år.  Fascinerande och fullständigt onödigt vetande!/Ewa

13 oktober - Livgivande kraft

På 10 minuters gångavstånd från där jag bor slingrar sig ett naturreservat fram längs Säveåns dalgång. Alla årstider här nere är lika vackra och jag tröttnar aldrig på att vistas här. Det finns ett rikt djurliv av sjöfåglar, bävrar, ekorrar och harar. Bävrarna ser jag aldrig till, men spåren efter dem i form av perfekt nedhuggna träd dyker då och då upp i åbranten. Här går jag och hundarna i princip varje dag året runt, och just i dag är det extra vackert, trots det stilla duggregnet, eftersom det på stigen ligger ett tjockt täcke av löv i höstens brinnande färgskala! Oj, nu rann datorns tangenter iväg på egen hand och producerade en klyscha för i reservatet brinner det inte - här är det solljust eftersom alla löv har olika nyanser av gult. Varje år är det likadant; jag får en sådan lust att lägga mig på marken, bre lövtäcket över mig, se upp i himlen och känna regnet i ansiktet -  minns att en liknande scen ingår i en av Richard Hoberts filmer ("Höst i paradiset" tror jag det var) som ingår i hans filmsvit De sju dödssynderna.

För några år sedan när jag råkade ut för en stor sorg var det bland annat de dagliga promenaderna här nere som gav mig tröst, styrka, kraft och så småningom livslusten tillbaka. Allt här är orört, vilt, lummigt och nästan regnskogslikt med ån som ömsom forsar fram, ömsom rinner tyst och stilla. Som ni märker så måste jag försöka tänka och fokusera på annat än det som stundar för väntångesten har gripit tag om mig, och kommer inte att släppa sitt grepp förrän Humlas valpar har anlänt. :-)/Ewa

5 oktober - Regnig söndag

- och man får roa sig så gott det går genom att till exempel skriva några rader.

Med rösten tillbaka men förbjuden att tala och med en högdräktig tik (och senare en nyförlöst dito) som jag inte vill lämna ensam kommer jag inte att kunna avsluta SKKs uppfödarutbildningen som Yohanna och jag går. Nu får de klara sig utan mig på de två sista kurserna, men ledsnast över det är jag eftersom det varit en helt fantastisk tid med underbara och intressanta människor. Olika hundar, olika erfarenheter, olika åsikter - men alltid en varm och trevlig stämning! Gertrud har lovat att jag får hänga på nästa år igen och avsluta kursen, men det blir ju inte riktigt samma sak...

Joyce Carol Oates senaste bok "Dödgrävarens dotter" har legat på köksbordet i några veckor och tittat uppfordrande på mig och velat bli läst. Har dock haft annan viktigare litteratur att ta till mig som exempelvis "Valpning och parning". Eftersom det är väldigt många år sedan jag senast hade en kull valpar - och det då inte var på samma sätt som nu - så är det mycket teori som ska bankas in. Jag kan ju inte sitta vid valplådan när det är dags och läsa ur en bok :-). Måste dock säga att ibland undrar jag hur bra det är att veta för mycket... man kan ju bli lätt hysterisk över allt som kan gå fel och över alla otrevligheter som kan inträffa vid valpningen, men då är det bara att tänka som jag gjorde på stenåldern (långt innan upplysningens och Internets glada dagar) när jag var ung och gravid och det gällde mig själv - att vara dräktig/gravid och föda fram sina barn är ett fullständigt normalt tillstånd! Jag tycker att jag hittat en balans mellan förtröstan genom tillit till min tik att hon kommer att klara det här galant, och beredskap om något skulle hända.

Varsitt märgben till hundarna, en stor kopp ekologiskt rooibostee och en mjuk fleecepläd till mig, ett tänt ljus och Mrs Oates så är lyckan total. Regnet kan vräka ner hela dan om det vill, nu ska jag njuta!/Ewa

29 september - Tusen tack...

... till alla er som på olika sätt uttryckt krya-på-dig-hälsningar! Det värmer! *ler*

Har fått låna en whiteboard av äldsta dottern och har också utarbetat en enklare form av signalsystem i telefonen med henne, pratskriver på MSN med de av ätteläggarna som har det men för övrigt är det charader dagarna i ända *ler*.

Med hundarna pratar jag genom knäpp i fingrarna, klapp i händerna, tj-ljud och förstås tydliga hand- och kroppsrörelser. Ibland kan jag se mig själv utifrån - det ser säkert inte klokt ut när jag till exempel försöker få in dem från trädgården genom att först göra dem uppmärksamma genom att klappa i händerna, sedan göra en Ria-vink (ni vet; vinka baklänges) för att slutligen när de kommer upp på trappan ställa mig i sidled och buga samtidigt som jag gör en svepande gest med båda armarna vilket betyder "varsågoda och kom in" (hi, hi vad svårt det var att beskriva rörelser i ord... hoppas ni förstår).

När jag gick kravinkallningskurs med Humla skulle vi välja ett "kravinkallningsord" som bara ska användas i krissituationer och som ska åtlydas till 100%. Eftersom Humlas jaktinstinkt är stark så tänkte jag att ett - om än högt ropat - ord inte skulle vara tillräckligt för att bryta igenom den blockering som inträder när hon får syn på ett "bytesdjur". Jag valde därför att i stället använda en visselpipa.

Under tiden jag tränade in signalen så var även Hallon med, vilket innebar att hon så att säga blev hjärntvättad av bara farten. Det blev nämligen alltid rena julafton med bollek eller nåt annat kul när de kom in på signalen, och vilken hund kan motstå det - inte Hallon i alla fall! Den här signalen har varit en välsignelse att ha nu kan jag säga! Om jag bara haft ett ord hade jag inte vågat ha hundarna lösa i skogen. Och eftersom nöden inte har någon lag, får kravsignalen nu fungera som en vardagssignal under en period. Har dock bara behövt använda den en gång när Hallon kom för långt ifrån mig (= hon såg inte mig och jag såg inte henne).

Någon lydnadsträning har det av förståeliga skäl inte blivit nu på ett tag, men under mörka vargatimmar de första nätterna utan röst  - då ångest och panik ibland slog till - låg jag och terapeutade mig själv genom att tänka ut hur jag ordlöst skulle träna in moment om rösten mot all förmodan inte skulle komma tillbaka... ja ni ser hur underligt det mänskliga psyket fungerar.

En gång om dagen provar jag om rösten hittat hem, och igår kväll lyckades jag med viss ansträngning få fram ett kraxigt ord - yippie!! Talförbudet gäller dock ett bra tag till, men nu gör det inget för jag vet att det går åt rätt håll. *ler*/Ewa

26 september - Borttappad röst

Virusinfektionen har nu stulit min röst också vilket är förfärligt, men inte mycket att göra åt. Har fått totalt talförbud i minst en vecka vilket inte spelar någon roll egentligen för i dagsläget kan jag inte tala hur gärna jag än vill - otroligt frustrerande! Det är med andra ord ingen idé att försöka ringa till mig, utan mail är det som gäller ett tag framöver. Jag pratar bara teckenspråk med hundarna nu vilket de inte verkar ha något emot, kanske tycker de att det är skönt när matte inte håller på och babblar./Ewa

Yohannas favoritfågel - Pica pica - i september 2008

17 september

Höstförkylningarna har dragit in över västsverige, och även jag har drabbats av hög feber och en kraftig förkylning. Inte kul att vara hund hos mig i dagsläget... tur att de har varandra och en stor trädgård att springa runt i *ler*. Efter ett par Alvedon orkar jag ändå gå upp och gömma snusdosor och köra lite lydnadsövningar vilket ju går bra att göra även inomhus.

Hallon har återhämtat sig från träningsvärken hon ådrog sig efter att ha sprungit lös lite för vilt i helgen - efter rehabilitering av tåfrakturen med drygt tre månaders koppelgående är det kanske inte så konstigt att musklerna inte pallar för hennes ystra lekar trots uppvärmning enligt konstens alla regler. I 1½ dag låg hon utslagen i sin korg som en vissen blomma, och gick inte ens upp för att hälsa när det kom besökare. Men nu är hon som sagt "back on track". /Ewa

8 september - Höst...

 ...är det inte ännu. Först när medeldygnstemperaturen understiger 10 grader är det höst enligt meteorologernas sätt att se det. Efter flera dagars ihärdigt regnande när hundarna varje morgon under parasoll (nej, jag skämtar bara men de hade garanterat uppskattat ett sådant arrangemang) uträttat sin morgontoalett och sedan gömt sig när de hört mig rassla med kopplen för långpromenad, vaknade vi idag till strålande sol, en blå himmel och 20 graders värme. Härligt! Tog bilen och åkte upp till mina föräldrars gård där vi tog en lång promenad i lövskogen, på ängarna och gick ner till sjön för ett snabbdopp. Trots att det alltså bara är sensommar så doftar skogen i alla fall av en begynnande förmultning - en lukt som jag älskar! Plockade kantareller som ska stekas i smör och avnjutas med slutna ögon i små, små bitar - mmm...

                                                                        Vildvin i sensommarskrud                                            Foto Ewa E Godwin

Hallon har nu inte haltat på så länge att jag tror att tåfrakturen äntligen läkt ut. Jag tyckte alltså det var dags att hon fick springa lös igen. Vilken lycka! Det känns så fantastiskt gott i ett mattehjärta när man ser hundarna rusa omkring helt vilda av glädje i det våta gräset med fladdrande öron och nosen i vädret. Undrade i mitt stilla sinne hur inkallningen skulle fungera efter en så lång period av koppelgående, men det var inga som helst problem. Hon höll sig hela tiden i närheten, och kom direkt när jag ropade in henne. Hon blev förstås rikligt belönad för att hon var så duktig. *ler*

                                                                                Nypon på vresrosen                                               Foto Ewa E Godwin

                               Kärleksört som börjat slå ut och ge humlorna näring när inte så mycket annat finns att tillgå  Foto: Ewa E Godwin

28 augusti - Löpet är över...

Tjejerna har löpt klart och draghundarna som tillfälligt kom i min ägo är nu åter vanliga, mysiga och uppmärksamma gårdshundar… Underbart! Eftersom jag inte tidigare haft två tikar samtidigt så hade jag verkligen ingen aning om hur hormonstinna de kan vara. Det var ett evigt ridande dagarna i ända, den ena på den andra och vice versa. Var tvungen att stundtals sära på dem för att de inte skulle bli helt utmattade. Tur att de löpte samtidigt så man slapp ha det så här i fem-sex veckor…

Vad var det där om draghundar nu då? Jo - på promenaderna, då de måste vara kopplade för att inte riskera att de på egen hand letade upp potentiella friare, var det som att jag inte fanns. Promenadekipaget bestod av en för hundarna osynlig matte och två döva & blinda, prickiga hundar med tungorna utanför, som hängde på bogarna och slet och drog min arm nästan ur led (jodå, även en liten gårdshund har en massa mod och kraft) när de inte stod stilla och nosade eller satte sig att kissa för femtioelfte gången. När jag försökte påkalla uppmärksamhet blev det absolut noll reaktion - vart hade mina lydiga, lyhörda små vovvar tagit vägen!? Det enda som för ett kort ögonblick kunde fungera var att sticka ner en snörboll mitt framför näsorna och leka en stund …  

Inomhus var det inte ett dugg bättre. När jag vänligt men bestämt la mig i och bad dem lägga sig ner och vila en stund, tittade de först frågande på mig, sedan på varandra och därefter smet de snabbt som ögat ut på verandan eller upp på övervåningen, där jag inte kunde se dem, och fortsatte sina roliga ”lekar” där. De var helt bedårande skrattretande emellanåt *ler*. 

Nu har lugnet som sagt var återvänt, och jag är otroligt tacksam och glad för att ha fått tillbaka mina underbara tjejer! Samtidigt är det skönt att konstatera att de är helt normala hundar med rejäla och tydliga löp. En annan positiv sak var att jag  tydligt kunde se när respektive tik var i höglöp, och utifrån det förhoppningsvis ha fått till en lyckosam parning för Humla. *håller tummarna hårt*

Fick igår besked om att Humlas rabiesprov låg på 3,46 och var godkänt, men Hallon hade bara bildat 0,38 enheter antikroppar och nådde alltså inte upp till de stipulerade 0,5. Det blir följaktligen en ny vaccinering och ytterligare 420 dagars väntan - tur att man inte hade bokat en utlandssemester med de små liven.../Ewa

25 augusti - Humla äter kladdkaka...

Barnbarnen ska komma på besök, och Yohanna bakar en smarrig kladdkaka. Den ställs på avsvalning uppe på vedspisen medan vi är ute i trädgården och pysslar. Vädret är sensommarvarmt och skönt så alla dörrar står öppna och hundarna går ut och in som de vill. När gästerna anländer går vi in och ska duka fram fika... men vem är det som står på spisen och mumsar om inte Humla!? Försöker få henne att kräkas med hjälp av 1 msk senap, men hon har stålmage så inget händer.

Googlar genast på kakao och hundar och hittar bl.a. följande info: ämnet i kakao som hundar inte tål heter teobromin och giftig dos är 20 milligram teobromin/kg kroppsvikt. Men hur får jag reda på hur mycket hon fått i sig? Kontrollerar Fazers ögonkakao som var det vi använde, men där finns ingen uppgift på teobromininnehåll. Ringer Fazer och får jättebra hjälp; av 100 gram kakao är 1 gram (1%) teobromin. Hon berättar också att 1 msk kakao väger 7½ gram - ok, då vet jag det. Nu måste jag bara omvandla denna kunskap till milligram för att få reda på förgiftningsrisken för Humla.

Till kakan användes 5 tsk (12½ gram) kakao och 1% av det är 125 milligram. Humla väger 7 kg som jag får multiplicera med förgiftningshalten 20 milligram teobromin = 140 milligram. Om hon ätit upp hela kakan hade hon alltså ändå hamnat under gränsen för förgiftning men säkert mått riktigt tjyvtjockt av allt smör och socker som också ingår - puh... Hon lämnade vänligt nog ungefär 85% av kakan åt oss andra, och nu är det bara att avvakta och hoppas att hon inte får några symptom. Herregud - att man ska behöva vara matematiker för att stilla sin oro./Ewa

1-3 augusti - Rasspecialen i Tollarp

Vilken härlig helg vi haft - i dagarna tre har det vimlat av duktiga, trevliga och snygga gårdshundar! Ett och annat skall har vi hört förstås... *ler*, men va' sjutton, det hör väl till en gårdshunds uppgifter här i livet att hålla ordning så att ingen kommer för nära "gården" som i det här sammanhanget kunde bestå av en kompostgallerbur, en filt eller vad sjutton som helst.

   

T.v. mina vackra tjejer och t.h. undrar Hallon vart matte och Humla tagit vägen   

Arrangemanget var perfekt ordnat (TACK till alla frivilliga som lägger ner så mycket jobb!), vädret var omväxlande men i stort sett bra och domaren på utställningen Rodi Hübenthal var helt underbar! Han använde sig av öppen kritik vilket bl.a. innebär att han inför publiken förklarade varför han delade ut andra- respektive tredjepris till vissa hundar. Han lyckades i varje bedömning lyfta fram det positiva i hunden, vilket nog gjorde att ingen hundägare gick från utställningen helt missnöjd även om hunden fått ett blått eller gult band. Det var också intressant att höra hans motivering till alla placerade hundar i de olika klasserna.
Det ställdes ca 130 hundar under de två utställningsdagarna vilket är dubbelt så mycket som på World Dog Show i Stockholm!

Fredagens avelsforum med Linda Laikre var fantastiskt informativt och bra! Linda förespråkar en avel med sunda & friska hundar (funktion och mentalitet framför ett vackert yttre), och en bred genetisk variation som man får genom att använda många hundar få gånger i stället för få hundar många gånger.

Linda Laikre föreläser

På eftermiddagen var det dags för agilitytävling i tre olika klasser i stekande solsken och säkert minst 30 grader varmt. Först ut var nybörjarklassen med 13 starter, därefter kom öppenklass hopp med 21 starter och slutligen öppenklass agility med 22 startande. Klubbmästare blev duktiga Howeaz Amira med förare Elin Weiffert - GRATTIS!

Jag startade Humla i alla tre klasserna och herregud vad lätt man blir diskad i agility! Det var vår första tävling så vi började med nybörjarklassen där Humla gick jättefint, men hoppade däcket från båda håll (det är ju så vansinnigt kul att hoppa) - då blir man förstås diskad *ler*. Vi kom runt i hoppklassen men det gick så snabbt  att jag inte minns var vi missade och fick vägringar, diskade blev vi i alla fall. I agilityklassen hände samma sak - hon tog alla hinder, det gick fort och jag har ingen aning om var hon fick vägringarna här heller men vi blev diskade. Många ekipage var imponerande duktiga, och man kan verkligen se skillnad på erfarna, duktiga handlers och glada amatörer som mig. Kontentan för min del blir att jag ännu känner mig alldeles för osäker och stressad för att ge mig ut på tävlingsbanorna i den här disciplinen. Jag har inte heller kommit till rätta med Humlas frustrations-skall vilket stör mig oerhört mycket. Det får bli bara lydnad för oss ett tag framöver!

             

Lördagen började med valputställning. Det är så kul att se alla busiga små gårdisvalpar som skuttar runt i ringen och tycker att livet är sååå spännande och härligt! BIR-valp blev Piece Smilla Från Djurröd och BIM-valp blev norska Endens Odin Fiesönn. Efter valparna var det hanarnas tur - bästa hane blev slutligen Riddarens Petrousky - GRATTIS till uppfödaren Marie Landberg!

T.v. BIR-valpen Piece Smilla från Djurröd och t.h. BIM-valpen Endens Odin Fiesönn

På eftermiddagen var det lydnadstävling Klass 1 med åtta startande och Klass 2 med 1 start. Humla kom trea och jag är framförallt nöjd med hennes platsliggning och linförighet - läs mer på Humlas lydnadssida! Kvalitén på ekipagen var högre i år än förra året tycker jag, vilket är jätteroligt att se. Hoppas det blir fler startande nästa år!

 

Lydnadsvinnaren Paulina Edbertsson med Fjellalundas Bob, tvåan Linda Emilsson med Hallons kusin Vera, och Humla & jag på tredje plats

Dagen avslutades med grillkväll där vi serverades jättegod mat, och roliga matte/husse-med-hundtävlingar. Det blev förstås också en massa härligt hundsnack tills mörkret sänkte sig och det var dags att åka hem till vandrarhemmet för några timmars sömn.

   

Husse-med-hundtävlingen drog ner rungande applåder och hjärtliga skratt

Söndagen var vikt för utställning av tikar och BIR & BIM. Juniorklassen med 21 deltagande var först ut (eftersom alla valpar visades på lördagen) och här var Hallon med. Hon blev andra bästa juniortik och fick CK (läs mer här) - gissa om jag var stolt!! Det är så kul att gå med Hallon för hon älskar att visa upp sig, och är alltid så positiv och glad. Bordet idag utgjorde inga som helst problem - hon stod jättefint och lät sig behandlas av Rodi som var lugn, tålmodig och jättemysig med både hundar och tillhörande ägare. I bästa-tik-klassen hade hon dock inte en chans - de fem placerade var alla championtikar och bästa tik blev snygga My Bonnie Ylette Yolanda.

        

Hallon på bordet, under besiktningen och när hon springer i ringen

Slutligen var det dags för le grande finale - BIR blev danskfödda My Bonnie Ylette Yolanda som ägs av Victoria Clarin och BIM blev Riddarens Petrousky som är uppfödd och ägs av Marie Landberg - stort GRATTIS till båda!

BIR- och BIM-hundarna My Bonnie Ylette Yolanda och Riddarens Petrousky, och underbare domaren Rodi Hübenthal

Glädjande nog träffade vi flera av både Humlas och Hallons nära släktingar som både ställdes ut och/eller tävlade. Bland annat vann Hallons halvsyster Olga nybörjarklassen i agility, och flera andra Ekerödshundar gjorde också bra ifrån sig i agilityn.

        

Humlas helbror Dalton t.v. och kullsyster Fiona t.h.

Hallon hälsar på sin halvsyster Polly

Avslutningsvis uppmanar jag alla som har en gårdshund att någon gång besöka Tollarpsdagarna och njuta av alla hundar och den avspända atmosfär som råder
- vi är garanterat tillbaka nästa år!/Ewa

Molnen kom och gick men det kom bara ljummet, härligt regn några timmar på lördag morgon

Tollarp by night

~*~*~*~*~*~*~*~

23 juli - höftleds- och armbågsröntgen av Hallon

Så är det då dags att röntga Hallon. Jag hade fått tips på uppfödarutbildningen om en erfaren och skicklig veterinär; Maths Lindberg på nyöppnade Husdjurshälsan i Göteborg. Eftersom Hallon varit tidigt utvecklad tyckte jag att det räckte att hon fyllt ett år når hon röntgas (jämfört med Humla som jag inte röntgade förrän hon var 1½) - man är ju så nyfiken på resultatet!

Sedan i början av juni har Hallon haft en liten markeringshälta på vänster framben (enligt ett tidigare veterinärbesök förmodligen en skada i en tå) som inte velat läka ut helt så jag vill även ha en röntgenplåt på tån för att veta säkert vad hältan beror på. Hon har gått kopplad på promenader, men sprungit fritt med de andra hundarna i trädgården - helt stilla har hon alltså inte varit (hur lätt är det med en energisk gårdshund i tonåren?). Hältan är minimal, och uppträder bara ibland efter att hon legat stilla och vilat.

       

Vi börjar med en undersökning av tassen, och även veterinär Eline Rustad konstaterar att Hallon reagerar på en av de två yttersta tårna. Därefter får hon en sederingsspruta, men efter en halvtimma så är hon fortfarande pigg... (som synes på kortet ovan till vänster) Hon får då lite påfyllning och slappnar slutligen av tillräckligt för att kunna läggas upp på röntgenbordet (ovan till höger). Det märks att Maths är en van röntgare för han använder ingen vagga utan lägger Hallon i perfekt läge under kameran och trycker av. Han blir nöjd med den första bilden, men tar ytterligare en för säkerhets skull. När vi sedan tillsammans tittar på plåtarna så tycker både jag och Yohanna, med våra något otränade ögon, att det ser väldigt bra ut! Vad Maths trodde berättar jag inte nu, utan först när vi fått det officiella resultatet från SKK. Bedöm själva på bilden till vänster nedan!

  

Därefter lägger vi Hallon på sidan (vilket hon inte vill så det blir lite pyssel att få henne att ligga stilla) och så tar Maths armbågsplåtarna (ovan till höger) som ser riktigt bra ut - inga pålagring eller andra konstigheter. Sist tar han några bilder av tassen som visar att hon har/har haft en liten, liten fraktur på andra tån utifrån. Skönt att veta - nu är det total stillhet som gäller i två veckor. Inget bus, inget hopp i soffor eller sängar, inget rännande i trädgården efter fåglar... livet är slut tycker nog Hallon. Det får bli massor av mental aktivering i stället, och kiss- och bajspromenader i koppel i trädgården.

När allt är över får hon en uppvakningsspruta, men inte vill hon vakna nu inte! Spänningen som det innebär att komma till veterinären tar, tillsammans med sederingen förstås, ut sin rätt och Hallon ligger sedan och vilar hela eftermiddagen.
Nu väntar vi spänt på resultatet från SKK, och håller förstås tummarna för ett riktigt bra besked!/Ewa

Så här trött blir man efter några ansträngande timmar hos veterinären

~*~*~*~*~*~*~*~

16 juli - agilityträning med instruktör Pia Möller

Humla och jag har gått en nybörjarkurs i agility och några gånger på en fortsättningskurs, men inte tränat så mycket i år utan jobbat mest med lydnaden. Eftersom hon tycker att det är så förbaskat kul så tycker jag ändå det är dags att prova på att tävla. Rasspecialen på Tollarp har inofficiell agilitytävling i tre olika klasser och det vore väl ett bra tillfälle att debutera där? Det innebär ju dock att vi måste sätta igång och friska upp minnet och våra kunskaper...

Humla bara älskar agility och har en otrolig energi och fart. Matte är dock alltför okunnig och otydlig, och Humla vill ofta mer än vad matte klarar av... Jag behöver alltså hjälp att kanalisera all hennes energi till något positivt, och tog kontakt med en suveränt duktig ung tjej som heter Pia, som var villig att komma och ta hand om oss några timmar. Mina problem med Humla anser jag består i följande; hon är för mattefokuserad (i s f hinderdito), hon mer eller mindre skäller sig genom banan (dock inte stresskall), hon är extremt svår att högerhandla (konsekvenser efter lydnadsträningen förstås) och hon hoppar sig igenom slalomen i stället för att rinna igenom (det går snabbt men skulle kunna gå ännu snabbare om hon gick rätt...). Vi har alltså väldigt mycket att lära!

Publik i form av barnbarnet Nova och hennes älskade Nalle!

Pia började med att sätta upp en bana som jag fick springa med Humla på det sätt vi hittills gjort efter vad vi lärt oss på nybörjarkursen - detta för att få en uppfattning om var vi stod. Därefter gick hon igenom olika hinder rent tekniskt och vi fick träna dessa i korta moment vilket blev en härlig upplevelse som jag längtat efter länge - att få hjälp att lära in momenten steg för steg. Vi gick idag igenom följande:

Kontaktfält där jag ställer hunden med baktassarna på slutet av balanshindrets kontaktfält och framtassarna i gräset. Klicka och säg sedan "fram" till en extern belöning några meter framåt. Allteftersom så flyttar jag hunden längre och längre upp på balanshindret för att till sist låta henne gå hela balansen, stanna i position med "två på - två av" tills jag kommenderar "fram". Efter att ha läst lite om agilityträning så har jag förstått att detta är en av grundpelarna och bland det första man lär in. Eftersom Humla är intränad på tasstarget (ett lock) så kommer jag att använda mig av det framöver och lägga i gräset tills hon förstår vad det är frågan om.

Framför- respektive bakombyte är svåra att förklara, men Pia visade och jag försökte kopiera - bildsekvensen nedan visar lite grand hur det gick till (Pia till vänster och jag till höger). Jag tror att Humla inte kommer att ha några problem med dessa när hon väl fattar principen.

    

     

     
Pia visar hur jag ska göra framförbyten, och jag försöker efter bästa förmåga härma...

Balansen/gungan som Pia har ett helt annat sätt att ta sig an än vad jag sett och lärt mig. Eftersom Humla är en liten hund, så tar det lång tid om hon stannar mitt på och väntar på att balansen ska tippa över, därför kan jag låta henne springa ända fram på sista kontaktfältet, stanna och invänta dunset och sedan springa av och vidare. Självklart gjorde vi inte hela detta momentet idag, utan började försiktigt med att Humla fick sitta på brädan som jag höll ner och sedan lät jag henne gunga sakta upp och ner. När jag sedan släppte ner brädan med en försiktig duns uppmuntrade jag henne att springa fram och ta den externa belöningen. Jag får fundera ett tag på om jag vill använda mig av den här metoden eller hålla fast vid den gamla som Humla kan där hon springer upp, saktar in tills brädan tippat och sedan springer vidare.

Gungar på gungan...

Slalom tränar vi genom att ställa upp tre sektioner med fyra pinnar vardera i en trekant. Man tar en sektion i taget och belönar alltid efter varje sektion. Om hunden inte klarar sektionen så går man inte tillbaka och börjar om utan det blir bara utebliven belöning och så fortsätter man till nästa sektion. Där kan man då hjälpa hunden lite extra så att det blir rätt där och belöning. Det här tränar man sedan åt båda håll.

Slalomingång tränar vi separat och klickar fram. Vi börjar med den svåra sidan - alltså att vi står med sektionen på vår vänstra sida och låter Humla gå fram till den första pinnen och runda den för att lära henne att alltid börja från höger (det är svårt att beskriva i ord, men bilderna nedan visar hur det går till). Här kommer jag att jobba mig längre och längre ifrån henne.

Vi tränar ingångar i slalom

Allmänt Pia tyckte inte att Humlas skällande är något att oroa sig för, utan det är bara ett uttryck för att hon inte vet vad som förväntas av henne. I takt med att jag blir säkrare på att föra och visa henne vägen kommer det förhoppningsvis att avta. Hon har inga som helst problem att koppla av när vi tar paus, och är inte ett dugg stressad i vardagen.
Eftersom Humla inte är van vid att jag höjer rösten - och då jag i agilityn ropar "fram" hela tiden - så ska jag under en period försöka att bara använda mitt kroppsspråk och mina händer för att se om det blir bättre.
Vad gäller hennes hopp i slalom så är inte heller det ett problem, utan när Humla blir mer säker så kommer hon automatiskt att gå snabbaste vägen.
Jag har hittills bara belönat med godis för jag har tänkt att bollbelöning kanske hetsar upp henne ytterligare, men Pia tycker att jag absolut ska använda bollen. Hon säger också att jag ska försöka gå ifrån belöningar som kommer från min hand, och ha övervägande externa belöningar - detta för att få Humla att tänka framåt och sluta vilja komma till mig hela tiden efter varje hinder.

Vi ska nu i två veckor träna på det vi lärt oss idag, och sedan tar vi ett genrep innan vår agilitydebut!

TACK snälla Pia för att du ville komma och instruera oss! Och TACK älskade Yohanna som var min personliga assistent, hinderbärare och fotograf/Ewa

~*~*~*~*~*~*~*~

15 juli - viltspårträning

Igår eftermiddag lade vi tre viltspår - var sitt långt till Malva och Humla och ett superkort till Hallon.

Jag visar Hallon spåret

Hallons spår blev ca 25 meter med blod och rådjursklöv. Hon har aldrig spårat tidigare (mer än ett mycket kort personspår på nybörjarkursen), och det visade sig att hon inte alls förstod vad matte menade. Hon satte nosen i backen, men tog inte upp spåret utan tittade frågande på mig.  Efter att ha uppmuntrat och hjälpt henne en hel del så kom hon slutligen fram  till klöven, och blev eld och lågor över att få bära ut den till vägen där hon sedan lekte med den genom att rulla den på marken framför sig omväxlande med att kasta upp den i luften. Lilla söta Hallonet!

Yippie - kolla vad jag hittat matte!

Till Humla (som gått flera viltspår tidigare) hade vi lagt ett ca 400 meter långt spår med två vinklar och två återgångar. Hon tog upp och spårade bra men är lite i hetaste laget och får därmed problem i återgångar vilket var det hon missade på i sista provet i höstas. Idag klarade hon båda vinklarna och den första återgången. Andra återgången hade vi gjort lite svårare och där tappade hon spåret. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, men hjälpte henne tillrätta och hon avslutade sedan spåret perfekt. Sååå stolt en hund kan se ut med en bit rådjur i munnen!

Humla med nosen koncentrerat i marken...

Nästa gång ska vi försöka lägga ett kortare spår med fler återgångar, och då kommer jag att visa henne hur hon ska göra och vad som förväntas. Rätt eller fel -  inte vet jag, och eftersom ingen av oss gått kurs så blir det lite grand av trial and error./Ewa

 >> 2009

Alla foton är tagna av Yohanna om inte annat anges, och får inte användas utantillåtelse av oss

COPYRIGHT ©  SÖKARENS KENNEL 2007

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2009